SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
RABBIN rabi4n, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(rab- 1619—1897. rabb- 1614 osv.)
Etymologi
[jfr eng. o. fr. rabbin, t. rabbiner, it. rabbino; ytterst till hebr.-aram. rabbi (se RABBI)]
1) judisk skriftlärd l. andlig; numera titel för jude som är examinerad religionslärare o. präst. Schroderus Ratich. C 8 a (1614). Judarne tillåtes, at i hvarje af de för dem utsedde (svenska) Städer, inrätta en Synagoga, samt dervid hålla en Rabbin. PH 12: 322 (1782). RTKatal. 1954, 1: 261.
2) (†) rabbinsk skrift. Rålamb Resa 42 (1658, 1679). Rabbiner, hvilke äro tryckte uti Amsterdam. Weise 1: 32 (1769).
Ssgr (till 1): A: RABBIN-SEMINARIUM. för utbildning av rabbiner. SvUppslB 22: 358 (1935). —
-SKOLA, r. l. f. jfr -seminarium. SAOL (1900). Cederschiöld Maghreb 141 (1918). —
-VIGD, p. adj. jfr präst-viga. JudLittSSkr. 7: 131 (1925). —
-VISDOM~02, äv. ~20. Beskow Pred. 4 (1901).
B [jfr t. rabbiner-]: RABBINER-MÖSSA. (†) ett slags platt mössa buren av rabbiner. Lind (1749; under teller-mütze). —
-RÄTT, r. l. m. (numera bl. ngn gg arkaiserande) domstol sammansatt av rabbiner. PH 12: 323 (1782). Minnesskr1734Lag 1: 133 (1934).
Avledn. (till 1; i fackspr.): RABBINAT104, n. (föga br.) en rabbins ämbete l. värdighet. Ekbohrn (1904). JudLittSSkr. 7: 85 (1925). —
RABBINISK(A), se rabbinsk(a). —
RABBINISM104, r. l. m. judisk(t) lära, vetande o. kultur sådana de framstå i den rabbinska litteraturen, judendom utmärkt av rabbinsk laglärdom. Boström 2: 69 (1838). Talmud, rabbinismens vidlyftigaste kodex. Holmberg Goldschmidt Kärleksh. XXIII (1928). —
RABBINISTISK1040, adj. (föga br.) rabbinsk. Schück AllmLittH 1: 187 (1919). —
RABBINSK, förr äv. RABBINISK, adj. (-inisk c. 1700—1885. -insk 1759 osv.) som har avseende på l. är utmärkande för rabbiner l. rabbinism; nyhebreisk; särsk. inskränktare: som har avseende på nyhebreiska språket o. litteraturen fram till omkring 1750. Rabbinska språket, nyhebreiska (fram till omkring 1750). Rabbinsk bibel, bibelvärk med Gamla testamentets grundtext o. kommentarer av rabbinska auktoriteter. SvBrIt. 1: 9 (c. 1700). Rabbinska literaturen. Hagström Herdam. 1: 133 (1897). Rabbinsk judendom. SvTeolKv. 1939, s. 339. —
RABBINSKA, förr äv. RABBINISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (-iniska 1772—1909. -inska 1740 osv.) [avledn. av rabbinsk]
1) (tillf.) rabbins hustru. Upsala(A) 1925, nr 207, s. 6.
2) (numera bl. tillf.) nyhebreiska (sådan den föreligger i texter fram till omkring 1750). KyrkohÅ 1911, MoA. s. 90 (1740). En ung Rabbi förrättade Gudstjensten (i New Yorks synagoga), dels på Hebraiska, dels på Rabbinska. Kalm Resa 2: 357 (1756). Zetterstéen SemSpr. 97 (1914).
Spoiler title
Spoiler content