RABBIG rab3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. rabbug, grenig, kvistig; jfr äv. nor. dial. rabbutt, om mark: ojämn, full av upphöjningar; besläktat med RABB, sbst.2]
arkeol. om forntida lerkärls yta: ojämn, skrovlig (på grund av otillräcklig glättning). Rig 1919, s. 106. Urnan, som är slät på ytan runt halsen och nederkanten men för övrigt rabbig och ”ornerad” genom fingerstrykning. Fornv. 1936, s. 328.
