SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
REDLIGHET re3dlig~he2t, äv. (numera bl. ngn gg ålderdomligt) REDELIGHET re3delig~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. (†, i bet. 3 c) -er (Nordberg C12 1: 304 (1740)).
Ordformer
(redelig- (ree-) 15231805. rederlig- 1649. redlig- 1521 osv. relig- 1589. rädlig- 1672)
Etymologi
[fsv. redhelikhet; jfr d. redelighed, mlt. redel(i)cheit, t. redlichkeit; avledn. av REDLIG]
1) (†) motsv. REDLIG 5, 6 a: egenskapen att vara i överensstämmelse med rätt l. billighet l. med det som är l. betraktas ss. riktigt l. att fylla rimliga anspråk o. d.; rätt l. billighet l. skäl(ighet); anständighet (i fråga om tilldelning av underhåll o. d.); rättmätig l. skälig anledning; äv.: rättvisa; äv. i uttr. av redlighet, med skäl, göra l. hålla rätt och redlighet l. redlighet och rätt, tillse att allt går rätt(vist) till l. skipa lag o. rätt; stundom svårt att skilja från 3. Therfföre kan icke eller nagen aff redlighz begera atth (osv.). G1R 1: 7 (1521). Aff .. (vissa förhållanden) kann wtthagas om wj redeligheeth hadom thill begære then wnnsetning wtoff kyrker closter (osv.). Därs. 223 (1524). Sammalunda skeer och om domkyrkernes och canecarnes räntto, ath huad vtöffuer är meer än som redheligheth tilsägher om theris vphälle .. komme och til h. nådis behoff. Därs. 4: 219 (1527). Hopes mich at huar godh man som skel och redeligheet besinna kan, at han skal medh tesse skäl wara til fridz. OPetri 2: 404 (1531). (Herren) scal döma iordenes kretz rett, och styra folkit j redeligheet. Psalt. 9: 9 (öv. 1536; Luther: rechtschaffen; Bib. 1917: med rättvisa); jfr 3. Herren .. haffuer satt tigh til Konung, at tu rett och redheligheet göra skal. 1Kon. 10: 9 (Bib. 1541; Luther: redligkeit; Bib. 1917: skipa lag och rätt). 2Krön. 9: 8 (Bib. 1541: hålla). En Konung .. (skall) redelighet och rätt göra. Tessin Bref 2: 80 (1754). — särsk.
a) i uttr. hålla ngn vid redlighet, ge ngn skälig l. tillbörlig lön l. skäligt l. tillbörligt underhåll. G1R 1: 58, 59 (1523).
b) [jfr motsv. anv. i y. fsv.] konkretare, om det som man enl. lag o. rätt är skyldig att utbetala l. som med rätta tillkommer ngn l. som man med rätta kan fordra o. d.; äv. om varor l. livsförnödenheter o. d. som ngn med rätta kan fordra att få för sina pängar; jfr SKÄL. Predicanter skole i ware, och icke herrer, Ther i och vdij same embete, mett redelighet (huar i sanningen bekenne wele) inthet förgäthne äre. G1R 12: 186 (1539). Somblige aff eder göre lithen redelighett (i tionde) i frå seeg, och en part platt inthet. Därs. 257. Ther sådant sälskap (dvs. krigsfolk) liggie, wele the haffwe nogen redeligheet för theres penninger, som och tilbörligitt är. Därs. 15: 327 (1543). Därs. 24: 162 (1553).
2) (†) motsv. REDLIG 6 c, f, om förhållandet att man bevarar ett gott anseende l. åtnjuter anseende för att hålla måttet (särsk. i moraliskt avseende), gott namn o. rykte; heder (se HEDER, sbst.2 10); frejd (se d. o. 1 slutet); stundom svårt att skilja från 3. Hvar någen eblandh .. (krigsfolket) sigh annerledes förholle vill, än som tilbörligit ähr, dhå förvercker han ther medh ähre, redelighet, lijff och godtz. G1R 26: 219 (1556). Han hade skält them på theris ära och redligh[e]t. VadstÄTb. 116 (1587). Wallquist EcclSaml. 5—8: 140 (1643). — särsk. i uttr. (i sht bedyranden) som ange ngns heder ss. garanti för sanningsenligheten l. uppriktigheten av en försäkran l. utsaga l. för att ett löfte l. en överenskommelse skall uppfyllas l. för att ngn skall handla på visst sätt o. d.; jfr HEDER, sbst.2 10 a. G1R 6: 59 (1529). Att vi thesse .. artickler .. hålle vele, lofve vi på vår christelige tro, äre, redelighet och sanning. RA I. 2: 30 (1561). Så kan iagh på min ähra ok redlighet seja (osv.). Rudbeck Bref 170 (1679). Peringskiöld Hkr. 2: 28 (1697).
3) motsv. REDLIG 6 d—f: egenskapen att vara redlig; (moralisk) oförvitlighet l. hederlighet l. rättskaffenhet l. rättrådighet; heder (se HEDER, sbst.2 11); särsk.: ärlighet l. uppriktighet l. sveklöshet; stundom: samvetsgrannhet l. plikttrogenhet; äv. konkretare, om handlingssätt o. d. som visar sådan egenskap. Redlighet i sin vandel, i affärer. Medalj för nit och redlighet i rikets tjänst. Hwat tw lofwar ok tiilsægher them paa myna wængna, ther redeligheith efther fölie kan, wil iak tet obrwteligen holla. G1R 1: 59 (1523); jfr 2. Därs. 5: 37 (1528). Ther war hwarken troo eller redeligheet j Alcimo, Ty han hölt intet sin eedh. 1Mack. 7: 18 (Bib. 1541). Wij .. anbefalla, at I .. Advocat Fiscalerne .. på thet sträng- och alfwarligaste ansäjen, theras embete med tilbörlig ifwer, flit och redelighet at förträda. Schmedeman Just. 1355 (1693). Hvad förmån äga väl Skrymtan och spitsfundig Falskhet för Redeligheten? Dalin Arg. 1: 318 (1733, 1754). Redligheten i hans karakter (kunde) icke .. sättas i fråga. De Geer Minn. 2: 154 (1892). Kulturen 1947, s. 22. — särsk.
a) i ordspr. Redlighet går längst fram. Serenius Cc 4 a (1734); jfr: Redlighet varar längst. Cannelin (1921). Redlighet rosar sig sjelf. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) i uttr. bruka redlighet (uppå ngn), i sitt handlande visa l. lägga i dagen rättskaffenhet l. sveklöshet (mot ngn), äv. ironiskt; hålla tro och redlighet, övergående i bet.: hålla tro o. loven. Iach brukar rett och redeligheet. Psalt. 119: 121 (öv. 1536; Luther: gerechtigkeit, Vulg.: justitiam; Bib. 1917: övar rätt och rättfärdighet); jfr 1. Judas hörde at the Romare .. gerna togho fremmande folck j beskyddning, som när them hielp sökte, och at the troo och redheligheet höllo. 1Mack. 8: 1 (Bib. 1541). Thetta war icke thet första sin, ey heller thet sidsta, att Danske bruka sådane redeligheet vppå the godtrogna och enfallige Swenske. Svart G1 5 (1561).
c) (i sht i vitter stil) metonymiskt, om redlig(a) person(er); förr äv. [jfr motsv. anv. av nylat. fidelitas] i förb. med poss. pron., ss. titel för högt uppsatt person; jfr d. Lucidor (SVS) 243 (1672). Så förmane Wi (dvs. konung August av Polen) Edra redeligheter (dvs. de polska magnaterna) til enighet. Nordberg C12 1: 304 (1740). Redligheten, välviljan, ädelmodet klaga öfver menniskors otacksamhet, svek och orättvisa. Wallin 1Pred. 3: 345 (c. 1830).
d) i uttr. (bo l. flytta o. d.) bortom (l. utom l. utanför l. långt ifrån) all ära och redlighet, se ÄRA, sbst.
e) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: tapperhet l. manlighet o. d.; jfr REDLIG 6 d β. Fögo anstalt eller tjdh (var) til at göra mootståndh (vid fiendens stormning), thet ljkwel een och annan capitain .. med stoor redelighet giorde. Spegel Dagb. 29 (1680).
f) (†) om trohet i kärlek. Skull jag för Hjalmar ej min Redlighet bevara, / Som nu kring alla Haf står ut så mycken fara? Dalin Vitt. II. 5: 161 (1738).
g) (†) i utvidgad anv., i uttr. känna ngt med redlighet, känna till ngt väl l. ordentligt (så att man utan vidare erkänner att det förhåller sig så); jfr REDLIG 9. Rosenstein 3: 87 (1787).
4) [jfr motsv. anv. i d.; sannol. utgående från en bet.: ordning l. reda o. d. (vilken bet. förekommer i d.), motsv. REDLIG 3; med avs. på bet.-utvecklingen jfr ORDNING 18] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. hela redligheten, alltihop, alltsammans, det hela. Landsm. VIII. 3: 335 (c. 1900; från Skåne).
Ssgr (till 3, tillf.): REDLIGHETS-FÖRTJÄNST. förtjänst (se d. o. II 2 a β) som består i l. utmärkes av redlighet. Thorild Gransk. 1784, 1: 24. —
-MANTEL. bildl.; jfr mantel 1 c γ. Skrymtan, stora ord .. m. m. som oftast ställa sig under redlighets manteln, gå vid första väderpust öfver ända. Chydenius 47 (1765).
Spoiler title