SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RUMORA (rumóra Spegel 600 (1712); hos Arvidi 71 (1651) rimmande med stoora), v. -ade (OPetri 3: 473 (1535: rumoorar, pr. sg.), Fröding Brev 104 (1890: rumorade, ipf.)); äv. pr. sg. -er (Palmchron SundhSp. 185 (1642)). vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(romora 1561. rumora (rw-, -oor-) 15251890)
Etymologi
[jfr d. rumore, holl. rumoeren, t. rumoren samt eng. rumour; avledn. av RUMOR]
(†)
1) motsv. RUMOR 1: bullra, larma, skrika, ”gasta” o. d.; utan bestämd avgränsning från 2. At the dricka skola och rwmora, lijka som aff wijn. Sak. 9: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: under stridslarm). Herren .. skal frögdas och rumora. LPetri Jes. 42: 13 (1568; Bib. 1541: en gnyy göra). Pastoris breef .. angående Jon Pärsons i Kallssvijk kyrkiobuller uti Täfvelsåhss .. som så Rumorat uti kyrkian att Pastor nödgades utur predijkestolen tillhålla honom tijga. VDP 1680, s. 199. — särsk. opers., i fråga om åska l. stormdån l. allmän oro i luften o. d. (jfr 2). Besynnerligh warder thet (i januari) vthi Lufften så rumorandes, at man intet annat förnimmer än Tordön och osedwanligh Wäderleek. Freund Fredzalm. 1653, s. 32.
2) motsv. RUMOR 2: bedriva värksamhet l. utföra handlingar som är förbunden (äro förbundna) med buller l. oljud l. oväsen l. som väcker (väcka) stor uppståndelse l. stort uppseende, ställa till rabalder l. bråk l. oväsen, föra oväsen, hålla liv, väsnas; rumstera; bråka, ”gruffa”, kivas, slåss; härja; äv. i uttr. rumora med ngn, bråka l. rumstera med ngn; äv. opers.; jfr 1. Forwndhre wij stoorlighen .. hwj tw schwlle tilstædie at .. (biskopen i Linköping) saa schulle rwmore med waare borgare. G1R 2: 158 (1525). När thet rumorar och ofridligha tilgår, medh förfölielse, disputerande och scriffuande emoot hwar annan. Balck Musæus Dd 6 a (1596). Sämiskmakaren (hade) begynt rumora, slagit gijnast en wedh öra, och den samma honom igen. ConsAcAboP 1: 199 (1645). Swedberg SabbRo 1154 (1691, 1712). När den oroliga titansjälen rumorade i sin städade .. stofthydda. Fröding Brev 104 (1890; om Goethe). — särsk.
a) motsv. RUMOR 2 b. i uttr. rumora mot ngn l. ngt, kraftigt l. våldsamt opponera l. uppresa sig mot ngn l. ngt (i ord l. handling), rasa mot ngn l. ngt. (Djävulen) rasar och rumoorar .. emoot oss som Euangelium forkunna skole. OPetri 3: 473 (1535). Rudbeckius Luther Cat. 77 (1667).
b) motsv. RUMOR 2 c, i fråga om bedrivande av upprorisk l. krigisk värksamhet o. d. LPetri Kr. 113 (1559). På samme tijdh Söffrin (Norby) så romorade i Finland .., förskickade Her Götstaff en sin Cancellij Scriffuere .. till Lybeck. Svart G1 55 (1561). Fast Bellona grym kring om oss har rumorat. Risell Vitt. 468 (1720); jfr c. 2VittAH 22: 392 (1861; möjl. efter ä. källa).
c) mer l. mindre oeg. l. bildl., särsk. ss. beteckning för ngns l. ngts förekomst l. uppträdande l. grasserande l. härjande l. ”regerande” l. dyl. på en plats. Synden leffwer och rumorar vthi wåre dödelige Kroppar. Phrygius 4Likpr. 38 (1619). (Pesten) rwmorar så länge, at .. inga eller ganska fåå bliffwa qwarre (på den hemsökta platsen). L. Paulinus Gothus Pest. 11 a (1623). När the onde andar låta see sigh, kallas the Spöken. .. Men rumora (graszera, rumstera) the om midnatz tijdh, Dödöllior. Schroderus Comenius 987 (1639). At thetta åhret länder Jaacob Subplantatori til, som hölt vthi Esaus fot, som här til har rumorat i ytre gården (dvs. tidsperioden 136—1396) som här är framfaren. Bureus NordlLej. 35 (1644).
Avledn.: RUMORARE, sbst.1, m. [jfr t. rumorer, eng. rumourer] (†) till 2: bråkstake, bråkmakare, orostiftare l. dyl. Schroderus Albert. 2: 185 (1638).
Spoiler title
Spoiler content