SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RYMMING rym32, äv. RÖMMING röm32, förr äv. RYMNING, sbst.1, l. RÖMNING, sbst.1, om person m.||(ig.), om djur m.||ig. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(rymbning 1717. rymming 17411943. rymning 16951789. röming 1933. römning 1689)
Etymologi
[sv. dial. ryöming, reming, römming(e); jfr nor. dial. röming; till RYMMA]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rymling, rymmare, desertör; särsk. (i fråga om ä. förh.) om förrymd fånge o. d. som lever ss. rövare, stigman. VDAkt. 1695, s. 93. Ingen må hysa el. spijsa med underhålld någon rymning af ryttare båtzmän el. knecktar. VRP 1717, s. 258. Et tilhåll för Röfvare, Rymmingar och Lurendrägare. Säfström Banquer. Hh 2 a (1754). Levander Brottsl. 69 (1933; om rövare). särsk.
a) (†) i uttr. göra sig till rymming, (i hemlighet) bege sig bort (från en plats för att undgå lagsökning för skuld). Att wij måtte blifwa mechtige een penning att betahla wår skuld medh här i Staden, och icke giöra oss till römningar hädan. VDAkt. 1689, nr 170.
b) i utvidgad anv., om bortsprunget husdjur. SvMerc. IV. 4: 178 (1759; om hynda). Levander DalBondek. 1: 139 (1943; om häst).
2) (†) den sydamerikanska fisken Callichthys pictus M. T., som då en vattensamling uttorkar kan krypa över land till en annan, hårdrygg; jfr RYMMINGE-FISK. Linné MusReg. 73 (1754).
Ssg (till 1, 2): RYMMINGE-FISK. (†) = rymming 2. Linné MusReg. XVII (1754).
Spoiler title
Spoiler content