[jfr t. sardonisch, eng. sardonic, fr. sardonique, ä. fr. äv. sardonien, nylat. sardonicus; till gr. σαρδώνιος, σαρδόνιος, ombildning av ä. σαρδάνιος, av ovisst urspr.; ombildningen i gr. sannol. beroende på inflytande från Σαρδώ, Sardinien, o. σαρδόνιον, σαρδάνη, en på Sardinien förekommande växt (möjl. (varietet av) Ranunculus sardous Crantz), som ansågs kunna framkalla krampaktiga ryckningar i ansiktsmuskulaturen, om den förtärdes (jfr bet. 2 nedan); jfr äv. lat. sardonius, sardinsk, i nylat. äv. i bet. 1, herba sardoa, om den ovan nämnda växten, gr. σαρδονικός, sardinsk; formen sardisk eg. etymologiskt identisk med SARDISK, adj.1]
1) hånfull, bitter; stundom liktydigt med: infernalisk, djävulsk; i sht om skratt l. leende. Af-und .. lijkväl ett sardiskt löye tedde. TRudeen Vitt. 168(1702). Hans blåbleka läppar drogos till ett sardoniskt, bittert leende. Wetterbergh Penning. 352(1847). (Rektorn) gav (pojken som skolkat) en förintande sardonisk blick. Fröding ESkr. 2: 70(1892). Detektiv Mallory smålog sardoniskt. Nachman Futrelle Prof. 198(1910). Siwertz Förtr. 72(1945).
2) [efter nylat. risus sardonicus] med. i uttr. sardoniskt skratt l. leende, om en vid vissa sjukdomstillstånd (särsk. stelkramp) uppträdande krampaktig sammandragning av skrattmusklerna: ofrivilligt, konvulsiviskt l. krampaktigt skratt l. leende. Pfeiffer(1837). Dalin(1854). Wernstedt(1935).
