SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SEXUS säk4sus l. 32, r. l. m.; i best. anv. utan slutart.
Etymologi
[liksom t. sexus av lat. sexus, sannol. samhörigt med secus, kön, av ovisst urspr. — Jfr SEX, sbst.1—2, SEXUAL, SEXUOLOGI, SEXUPAR]
(numera bl. tillf.) kön. Swedberg Schibb. 298 (1716). Dalin (1871). — särsk. språkv. om naturligt genus. Noreen VS 5: 303 (1908). För min del vill jag .. fatta genus såsom det språkliga uttrycket för föremålens indelning i rangklasser, men .. sexus såsom en själfständig, ehuru förmodligen en gång ur den förra lösbruten, kategori. Därs. 305. Den grammatiska kategori, som har till specifik uppgift att ange något såsom ägande (eller icke ägande) kön samt dettas art, är hvad jag kallar sexus (eller kön) i egentlig mening. Därs. 309.
Spoiler title