SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1975  
SKÄLS, adv.
Ordformer
(äv. skiä-)
Etymologi
[jfr sv. dial. skels, någorlunda, d. skels, lagom, någorlunda; gen. sg. av SKÄL, sbst.4 (jfr med avs. på bildningssättet DAGS, DELS m. fl.)]
(†)
1) med måtta, lagom; anträffat bl. ironiskt (jfr LAGOM 3 slutet); jfr SKÄL, sbst.4 12. Om iag rörde någon (bland dem jag mötte), wet iag intet, eller och om någon stötte mig. Då sade en till mig, stöts skiäls, då swarade jag, iag stöter ingen. VDAkt. 1708, s. 573.
2) i uttr. vara så skäls, förhålla sig så l. ligga så till; jfr SKÄL, sbst.4 20 a. Hwad som om Caesar mäls (i fråga om begåvning) / Ok bägge (de italienska humanisterna) Scaliger (kan göra en undrande), män är lijkwäl så skiäls. Lucidor (SVS) 226 (1672).
3) i uttr. utan så skäls att, utom i det fall att, såframt l. såvida icke; jfr SKÄL, sbst.4 20 b. Påwen Sixtus 5 hafwer .. förwarat .. (en stor skatt), dogh medh thet förbodh, at icke til then ringeste delen af samma skatt, skulle någon sin kunna blifwa lefreret och vtdelat, vtan så skäls, at någodt almänt Krijgztogh blefwe företagit emoot Turken. Bureus Påw. D 1 a (1604).
Spoiler title
Spoiler content