SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1975  
SKÄL ʃä4l, sbst.4, äv. (i vissa trakter, i bet. 13, 5, 6, 8, 9) SKEL ʃe4l, n. (jfr anm. 1:o o. 2:o nedan); best. -et; pl. =. Anm. 1:o I fråga om ä. språkprov, i vilka ordet föregås av ett attributivt pron. l. adj., är det stundom icke möjligt att med full säkerhet avgöra, huruvida ordet är att uppfatta ss. f. (l. m.) sg. l. ss. n. pl. (oftast föreligger dock sannol. det senare). Medh sothan förordh och skeel. SvTr. 4: 68 (1523; i bet. 19). Vthan all skäl och grund. Rudbeckius Starcke B 2 a (1624; i bet. 14 b). God skiäl. Salander Gårdsf. 97 (1758; i bet. 22). I de få hithörande fall, då ordet står i subjektsställning, står predikatet än i pl. (Then skääl och bewijss som här föregiffuas. OPetri 1: 475 (1528; i bet. 16 b). Stor skiäl äro dertil. Wettersten Forssa 7 (c. 1750; i bet. 14 c)), än i sg. (Thet är een annor skääl. LPetri KO 47 b (1561, 1571; i bet. 20 a)). Ingen skääl .. ther til war. AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 8 a (1587; i bet. 14). Åtminstone i det ovan från 1561, 1571 anförda språkprovet är ordet att uppfatta ss. f. I övrigt uppträder ordet normalt ss. n. (G1R 6: 217 (1529: goot skeel; i bet. 18 c) osv.). 2:o Beträffande genusförhållandena vid ssgn OSKÄL se d. o.
Ordformer
(ske- i ssg 1543 (: skeland). skeell (skiee-) 15261615. skel (si-, ski-, -ee-, -hl) 15231953. skell (sche-, skie-) 1526c. 1621. skäel 15931648. skäell 1561. skäl (sch-, si-, sj-, ski-, skij-, skj-, -ää-) 1521 osv. skäll (schä-, schiä-, skiä-) 15211672. skääll (schiää-, schää-) 15301659)
Etymologi
[fsv. skiäl, skäl; jfr fd. skial, skæl, skel, d. skel, fnor. skial, bevis, nor. skjel, skjell; till den rot med bet. ’klyva' o. d. som föreligger i SKILJA; det nysv. ordet utgår delvis (liksom sv. dial. skäl, skel, skäll m. m.) från ä. former med i (jfr fsv. skil, förstånd, urskillning, besked m. m., vägha skil, vägskäl, d. skil, gräns(linje), skillnad m. m., fvn. skil, n. pl., skillnad, skyldighet, reda m. m. nor. skill, nor. dial. skil, båda med bet.: skillnad m. m.), med i sannol. beroende på inflytande från SKILJA. — Jfr FÖR-SKÄL, sbst.1—2, SKILA, SKILFÅNG, SKÄLA, SKÄLIG, SKÄLS m. fl.]
Översikt
Översikt av betydelserna.
A. 1) ställe där väg grenar sig. 2) öppning i varp o. d. 3) om en trådlek. 4) om ögonspringa. 5) gren, skrev.
B. 6) gräns; råmärke. 7) skillnad.
C. 8) om rymdmått. 9) om ytmått o. d.
D. 10) förnuft. 11) gott förstånd, klokhet; besinning. 12) förnuftig måtta, måttlighet.
E. 13) motiv, bevekelsegrund o. d. 14) orsak; fog. 15) om grund till yttrande l. rykte o. d.
F. 16) bevis. 17) om ngt som ger stadfästelse; dokument; fasta o. d.
G. 18) redogörelse, redovisning; besked, uppgift; härunder bl. a. icke veta ngt till skäls (d). 19) bestämmelse; förbehåll. 20) villkor, betingelse; omständighet(er), sätt; härunder bl. a. om så skäl (att) l. där så skäl (b).
H. 21) skälighet, billighet. 22) vederlag, ersättning, gottgörelse o. d.; betalning, ”valuta” o. d.; härunder bl. a. göra skäl för ngt (a), göra skäl för sig (b).
I. 23) i uttr. utan skäl och skriftermål o. d.
A. ställe där ngt delar l. grenar sig; korsning; vinkelformig öppning o. d.
1) om ställe där väg grenar sig l. där vägar mötas; numera i sht i ssgn VÄG-SKÄL. (Sv.) Skel .. (t.) die Scheide. Lind (1749); möjl. till 6. Dalin (1854). En järnhäll, som låg i skälet mellan tre vägar. Annell RyFolksag. 58 (1907). Hedén 4: 219 (1915; i bild). SvHandordb. (1966).
2) vävn. formering bildad av trådarna i varpen till en väv, då trådarna korsa varandra (dels om korsningen, dels om den av de korsande trådarna bildade, vinkelformiga öppningen); särsk. dels om en (framför skaften med hjälp av tramporna åstadkommen) vinkelformig öppning mellan de båda lagren av varpen, varigenom skytteln under vävningen föres, språng, fack (se FACK, sbst.1 3), dels om en vid varpningen (vid manuell varpning med hjälp av skälpinnarna) åstadkommen korsning av trådarna i varpen, läss, kryss; stundom äv. om vart o. ett av de skikt av trådar som tillsammans bilda den vinkelformiga öppningen. Göra, lägga skäl, vid varpning. Växla, byta skäl, (med hjälp av tramporna) åstadkomma att nytt skäl bildas därigm att det övre varplagret i det förefintliga skälet pressas ned, det undre pressas upp; äv.: i anslutning till ett förefintligt skäl åstadkomma ett nytt med hjälp av en av skälkäpparna. Bilda l. ge skäl, med saksubj. Då man komer in der de warpa skall man sparka högt i wädret, och säga ”så högt skäl skal i få”, eljest gier den wäfven ej skäl. Törner Vidsk. 133 (1755). Man bör oc göra skäl i varpen, hvilket somlige kalla at korsa garnet. Nyrén KlädFabr. 115 (1783). Varpens uppåt dragna del kallas det öfre skelet eller öfre språnget, det nedåt gående det undre skelet eller undre språnget. UB 6: 424 (1874). Om man vid svepningen skall använda redkam .., måste man lägga två skäl på varpen, ett nedtill (bomskäl) och ett upptill (vävskäl). Skeri-Mattsson o. Osvald Vävst. 43 (1937). Genom att det ena skaftet höjes medan det andra sänkes uppstår ett skäl eller språng. HantvB I. 8. 2: 4 (1940). jfr (i bild, i dansleken ”väva vadmal”): Väfva vallmar, slå tillsamman, / .. Låt skälena gå rätt! SvForns. 3: 198 (1842); jfr (Tillhagen o.) Dencker SvFolklek. 2: 458 (i handl. fr. 1883: låta skälet gå gå). — jfr ANKNYTNINGS-, VÄV-SKÄL.
3) [sannol. överförd anv. av 2] (numera föga br.) av två deltagare bedriven lek med ett hopknutet snöre (trådlek) som tillgår så att först den ene deltagaren virar snöret om vardera handen o. fattar snöret i ett visst grepp med fingrarna, så att en symmetrisk figur bildas, när snöret sträckes gm att händerna flyttas från varandra, varefter den andre, med ett grepp i de kors som figuren bildar, övertar snöret o. därvid bildar en ny figur, varefter leken fortsättes med att de båda deltagarna växelvis överta snöret under åstadkommande av ständigt nya figurer (t. ex. ”sågbock”, ”vagga”), ”ta (av)”. WoL 165 (1885). EngSvOrdb. 101 (1953).
4) (mera tillf.) om den vinkelformiga öppningen mellan övre o. nedre ögonlocken, ögonspringa; äv. i uttr. ögonlockens skäl. Rosenius Himmelstr. 60 (1903).
5) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om gren (se GREN, sbst.1 1 a) hos människa, skrev; äv. om motsv. parti av byxor. Lind 2: 760 (1749). jfr: (Han hade) händerna djupt i byxfickorna och byxskelet ned på stövelskaften. Hedenvind-Eriksson Hjul. 176 (1928).
B. om ngt som skiljer ngt från ngt; skillnad.
6) (numera bl. ålderdomligt l. bygdemålsfärgat) om ngt som bildar l. markerar gräns (särsk. mellan olika områden); i sht om rågång l. ägogräns l. råmärke; äv. bildl. Rääf Ydre 1: 305 (i handl. fr. 1552). Det stenmärckiet eller skiälet emellan Böttrarp och Snararp. Därs. 3: 186 (i handl. fr. 1648). Der någon twist om Rågången är, bör .. (lantmätaren båda sidornas) prætentioner noga aftaga, samt deras skäl och Råmärken på båda sidor beskrifwa. LandtmFörordn. 41 (1725). Hedberg VDikt. 133 (1908, 1912; bildl.). Var ängen (som skulle slås) skiftad mellan byamännen, skedde .. slåtterarbetet gemensamt, men då hade åldermannen dagen förut gått upp skälen mellan lotterna. RisebergaB 132 (1931). — jfr BOLSTADA-, GRÄNS-, HORN-, HÖRNE-, MARK-, SKOGS-, TIDS-, ÄGO-SKÄL. — särsk. mer l. mindre oeg., i ssgn PANN-SKEL.
7) (†) mer l. mindre abstr.: skillnad (se d. o. 16); särsk. om kvantitativ skillnad (se d. o. 16 f); jfr FÖR-SKÄL, sbst.2 Emellan .. (silver) och .. (koppar) är (vid mätning i en med vatten fylld mätapparat) icke större Skel, än til 15. ifrån 13 (grader). Stiernhielm Arch. F 4 a (1644). Möller (1790). — jfr MÄRKE-SKÄL.
C. om vissa slag av mått.
8) om ett i övre Norrl. i sht förr brukat rymdmått (särsk. för spannmål o. mjöl) av (i olika trakter o. under olika tider) något varierande storlek, vanl. motsv. en åttondedels tunna (dvs. c. 20 liter). Forner SvSpannm. 90 (i handl. fr. 1543). 3 skiäll korn. ÅngermDomb. 14/12 1640, fol. 163. 2 skäl eller 1/4 tunna tjära. Quennerstedt Torneå 1: 141 (cit. fr. c. 1809). Hemmanet, som har öppen jord för utsäde af 1 skäl potatis, har uppgifvits vinterföda 1 ko. PT 1911, nr 176 A, s. 3. Vad skulle han haft att svara, när hon frågat, hur många skel korn de skulle sått och var de skulle haft slåttesängarna? Väring Frost. 252 (1926). Ett skjäl strömming. Västerb. 1932, s. 78 (om ä. förh.).
9) = SKÄLS-LAND. Helga i Tornö eger iord i förscriffna by (dvs. Ytterbyn i Nederkalix) 10 las 1 skel. NorrlS 1—6: 278 (1543). 8 skiäll ähr ett tunnelanndh. Thulin Mant. 1: 97 (i handl. fr. 1609). Falkman Mått 1: 148 (1884).
D. förnuft, förnuftighet o. d.
10) (†) i sg. l. pl.: förnuft (se d. o. 1), förstånd (se FÖRSTÅND, sbst.2 1); särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med vett l. förnuft. Tu (dvs. Gud) haffuer giffuit mich lijff och siel, wett och skäl. OPetri Hb. C 4 b (1529). Vskälige creatwr, the ther huarcken skäl eller fornufft haffue. G1R 12: 260 (1539). Dialectica hon vnderwijser oss, huru wij rätt skole bruke vårt skäl och förnuft. Skytte Und. B 4 b (1604). Seer (dvs. sen) Foglar them Lufften mon bära, / Som hafwa ey Wett eller skiäl. Manuale 1686, 3: 445. Förnuftiga kreatur, hwilka (av Gud) handteras såsom med skäl och förnuft begåfwade. Alnander Sal. 36 (1771). Heinrich (1828). — jfr O-SKÄL. — särsk.
a) i uttr. som beteckna att ngn har l. icke har sitt förstånd i behåll l. återfår l. förlorar sitt förstånd; äv. i mer l. mindre tautologisk förb. med sinne(n); särsk. i uttr. (vara) vid resp. ifrån (sitt l. sin) skäl, mista skäl och vett, komma till sin skäl; stundom svårt att skilja från b. The .. sågho honom som haffde besätt warith .. sitiandes och kläddan, och vidh sin skäl. Mark. 5: 15 (NT 1526; Bib. 1917: vid sina sinnen). Epter then Niels Benctszon i Jöneköpung är icke wijd sin skell och sinne thy tagis hans hustrv i hegn, och alt thet the äga. G1R 11: 250 (1537). (En sinnessjuk kvinna tilläts gå fritt omkring, emedan) hennes man och släkt mente, att hon dess snarare skulle komma till sin skiäll. NorrlS 1—6: 311 (cit. fr. 1602). Alla the, som widh skiäll och förnufft ähro i hospitalet. Rudbeckius Kyrkiost. 60 (c. 1635). Schmedeman Just. 301 (1655: wara wid sitt rätta skiähl och förnufft). Jagh (såg) förleden afton En hel hop folck, som skickade sigh alldeless som uhrsinniga, och ifrån sitt skähl. JCelsius (1687) i 2Saml. 13: 22. Mista skäl och wett. Roman Holbg 284 (1746). Heinrich (1828).
b) i uttr. som beteckna att själsförmögenheterna hos en person som normalt har sitt förstånd i behåll på grund av sjukdom (särsk. strax före döden) l. berusning l. affekt o. d. mer l. mindre tillfälligt äro omtöcknade resp. att ngn är fullkomligt klar i huvudet; äv. i uttr. utan skäl och besked, oklar i huvudet, omtöcknad o. d.; jfr a. LPetri 4Post. 64 b (1555). Niclaes bagere och hans hustru, Kirstin Jacobz dotter, hade vpå sin sothesäng, thå hon än war widh godh skäl och förnufft .., giffuit huarannen then 3 penning vthi löst och fast af altt th(et), som Gudh hade vndt them. 2SthmTb. 5: 192 (1576). Wrede driffuer man från skälom sinom. SvOrds. C 7 b (1604). Ey .. kan någen wäl regera sin Kropp och Sinne, när en, aff Wijn öfwerlastat, dömmes wara ifrån Wett och Skäl. Schroderus Os. 1: 806 (1635). Fast hon wäl 8 dagar legat siuk, men då redan .. måhllös och utan skiähl och besked. VDAkt. 1726, nr 218. (Kvinnan som jag älskar) har röfvat mig vett och skäl. Tigerschiöld Dikt. 3: 99 (1898).
c) i överförd l. allmännare anv., om psykiska förmögenheter av annat slag än intellekt; jfr FÖRNUFT 1 d.
α) i uttr. med vett eller skäl, med vett o. vilja, avsiktligt l. dyl. (De fäste ed att de) alldrigh medh wett eller skieell .. haff(ue) bezeglatth thett breffuitt, som Oloff Larsson sigier att skulle wara besseglath i Påffuell Bångiess stuffuuo. TbLödöse 169 (1590).
β) i det mer l. mindre tautologiska uttr. skäl och samvete, (uppsåt o.) samvete l. dyl. Lucidor (SVS 165 (1671).
11) († utom i a) i sg. l. pl., pregnant: gott förstånd, förnuftighet, förnuft (se d. o. 2), klokhet, vettighet; besinning o. d.; särsk. i uttr. med skäl, med förnuft, på ett förståndigt l. meningsfullt sätt, med besinning, utan skäl, på ett oförståndigt l. meningslöst l. besinningslöst sätt, mot allt skäl, på ett sätt som strider mot allt förnuft, bringa l. förmå l. obligera ngn l. bekväma sig till skäl, förmå resp. tvinga ngn l. förmå sig till att ta sitt förnuft till fånga l. ta reson l. vara förnuftig; stundom svårt att skilja från 10, 12, 13, 21. G1R 7: 58 (1530). Man skal bruka beskedeligheet och skäl medh laghen, Thet är, at man skal achta sakennes vmstendigheter, och see vtaff huadh orsaak sådana skeedde. OPetri 4: 318 (c. 1540); jfr 21. Tala tu som gammal äst, ty tigh höffues thet, doch tala medh skäl. LPetri Sir. 32: 3 (1561; Apokr. 1921: med noggrann insikt). Eij kan heller Fädernesslandet anskaffa sådane medell som detta krigedt (om ded med skäll skall föres) fordrar. HSH 37: 252 (1635). Wij .. moste medh .. bewäpnat arm, sökia at bringa honom (dvs. fienden) til skääl. BönFastedFörordn. 3 b (1644). (K. X G.) erfahrer .. att Swerdet är det starckaste argument, som kan dem (dvs. fienderna) förmå och obligera till skiäl och fredlige tanckar. RARP 7: 109 (1660). (Bremenborna blevo) så upstudsige .. at de all afhandling som Hans Kongl. Maj:t dem öpnade dören til, slogo i wädret och sig til intet skäl beqwäma wille, förr än Hans Kongl. Maj:t måtte .. låta sitt folk kringränna Staden. HC11H 14: 109 (1668). Lucidor (SVS) 220 (1672: moot alt skiäl). Icke så, at menniskan, likt Söde-diur (dvs. boskap), skal utan skäl och snille röra i jorden. VetAH 1739, s. 85. Hela Rådet fann, att Engelbrecht hade talat med skäl. Afzelius Sag. 5: 95 (1843). — särsk.
a) konkretare: ngt förnuftigt l. rimligt l. resonligt; förnuftig mening, rim o. reson; numera bl. (med ålderdomlig prägel) i uttr. är det skick och skäl l. skick eller skäl?, se SKICK, sbst.1 5 f; utan bestämd avgränsning från 21. (J. III) förnam letteligen huru Lutheri kätterska lära war fiärran ifrån all skäl, och twert emoot Ewangelij lära. Bureus Påw. A 3 a (1604). Koor och meenlös Fåår, oskyldigt slå i hiäl, / Som gifwa osz sin skatt, hwad hafwer thet för skäl? Palmchron SundhSp. 81 (1642). (Om nyblivna adelsmän) icke skulle få byggia sigh een lithen lägenheet medh een Säthegårdh, hwadh wore thet för skähl. RARP 4: 347 (1650). Ingen (av partiskrifterna) är infamare än en veckoskrift .. den Pratsjuke Fritalaren. Där är hvarken själ eller vett, ingen sammanhängande styl. ASchönberg (1768) i 2Saml. 3: 72. Är det rim och skäl? Franzén Skald. 3: 136 (1829).
b) i uttr. svara l. skriva med skäl och besked, svara på ett förnuftigt (o. redigt l. nöjaktigt) sätt resp. skriva förnuftigt (o. redigt); jfr 18, 21 o. BESKED 2. Suenske Crönekescriffuare, the ther med någhen skäl och beskeedh scriffuit haffua, the haffua begynnat på the Konungar, som skulle haffua warit wedh then tijdh Christus föddher wardt. OPetri Kr. 16 (c. 1540). Svart G1 159 (1561).
c) närmande sig l. med bibet. av 12, i uttr. veta skäl, vara resonlig l. måttlig. (Hilmer luggade stundom sin styvson Walmar) men om näpsten någon gång gick för wida, sade Walmar: Hilmer, weten I hwad? .. Om I ej weten skiäl, skal jag binda Ert hufwud mellan Edra ben. Dalin Arg. 2: 204 (1734, 1754).
12) (†) förnuftig måtta, måttlighet o. d.; särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med mått; utan bestämd avgränsning från 21; jfr äv. 11 c o. SKÄLS 1. Wy drucko vthan skiäl och måth. Asteropherus 5 (1609). (Förbudet mot överdriven klädprakt gäller icke) Tienares liverier, hwilka medh Silkesnören uthan Gull och Silfwer .. måge med skiähl beprydas. Schmedeman Just. 242 (1644). Dhen som wil lefwa länge och wäl: / Han äthe och dricke medh mått och skiäl. Grubb 104 (1665).
E. motiv, anledning, orsak, grund.
13) om ngt som utgör ngns motiv att handla l. bete sig på visst sätt l. att inta viss ståndpunkt l. ngt som motiverar l. kan anses motivera l. som (i tal l. skrift) anföres ss. anledning l. motiv till l. ss. argument för visst handlande l. beteende l. intagande av viss ståndpunkt; motiv, motivering, bevekelsegrund; argument; utan bestämd avgränsning från 14. Skäl för l. till ngt; äv. till 14. Starka, (tungt) vägande, talande skäl; äv. till 14. Svaga, klena skäl. Anföra, andraga, ange, uppge, framlägga, förege skäl (för ngt) l. ngt (så)som skäl (för ngt). Väga skälen för och emot ngt. Alla, övervägande skäl tycktes tala för att (osv.). Han vägrade att uppge sina skäl att avgå från ordförandeposten. Ngn har sina skäl. Låt oss höra dina skäl! Av, förr äv. ur det l. det skälet; äv. till 14. Giva skäl (till l. för ngt), komma med l. anföra l. framlägga (sina) skäl (till l. för ngt). Lyssna till l. taga (förr äv. taga emot l. höra) skäl, förr äv. höra och taga skäl, lyssna till vad ngn har att anföra ss. skäl (o. låta sig påverkas l. övertygas därav); äv. närmande sig bet.: vara resonlig, ta reson. Mottaglig l. tillgänglig l. oemottaglig l. otillgänglig för skäl, förr äv. oböjlig åt bättre skäl, som låter resp. icke låter sig påverkas l. övertygas av skäl som anföras; äv. övergående i bet.: resonlig resp. oresonlig; jfr MOTTAGLIG 2, OTILLGÄNGLIG 9. G1R 1: 232 (1524). Prof. Stobæus (har) reest til sine landzmän utj Göngehärad at försökia, om han kunde med goda ord och skiäl öfwertala them til at sittia stilla. Spegel Dagb. 57 (1680). Et sådant upfostrings-sätt (som förser ungdomen med minneskunskap men icke uppmuntrar till självständigt tänkande) kan alstra af sig den vanart, at människan blifver obögelig åt bättre skäl. Höpken 1: 216 (1745). VDAkt. 1756, nr 176 (: taga .. emot skähl och raison). Det är berömligt hos ängelandarn att han hörer och tager skäl samt ärkänner sitt misstag när han finner det. Ferrner ResEur. 185 (1760). En olärd .. förstår ej rätt at gifwa och taga skäl. Bergklint MSam. 1: 100 (1781). Herodotus .. anförer de skäl, ur hvilka Otanes tillstyrkte en Folk-regering. 2VittAH 2: 511 (1787, 1791). Upstå .. betänkligheter at antaga hwad Stats-Utskottet tilstyrkt .., då böra de skäl anföras, på hwilka sådane betänkligheter sig stödja. RF 1809, s. 69. Wallin 1Pred. 3: 184 (c. 1830: hör skäl). Göken har sina skäl att sjunga blott en gång om året. Granlund Ordspr. (c. 1880). Jag hade lätt att ta skäl och att sätta mig in i andras ståndpunkter. Starfelt Nödh. 99 (1968). (Pojken) hör inte till den där typen som av ideologiska skäl avböjer tvättmedel. Hedberg VarfLek. 83 (1970). — jfr BI-, BILLIGHETS-, DOM-, DRIV-, FÖRNUFTS-, HUVUD-, HÄLSO-, KOSTNADS-, KÄNSLO-, MED-, MOT-, O-, OPPORTUNITETS-, PIETETS-, PRINCIP-, RAS-, REAL-, RELIGIONS-, RESNINGS-, RÄTTVISE-, SAK-, SAMVETS-, SANNOLIKHETS-, SJUKVÅRDS-, SKEN-, SKILLNADS-, SLUT-, SPARSAMHETS-, SVEP-, TROS-, UTRYMMES-SKÄL m. fl. — särsk.
a) i uttr. bjuda skäl för ngt (jfr 16 b), se BJUDA 13 a; förr äv. bjuda skäl för sig till ngt, komma med l. anföra l. framlägga (sina) skäl för ngt. Tre år återstodo .. till den nästa (riksdagen), derest icke Regeringen kunde bjuda skäl för sig till en urtima riksdagskallelse. Crusenstolpe CJ 2: 10 (1845).
b) (†) i sådana uttr. som bruka skäl med ngn, inför ngn komma med skäl l. argument, argumentera l. resonera med ngn, taga l. lägga ngt till skäl l. taga (sig) skäl av ngt (till ngt), använda l. anföra ngt ss. skäl l. motivering l. förevändning (för ngt), motivera (ngt) med ngt. Ingen domare kunde ther af (dvs. av vittnesmålen) taga skiäl, til at döma lifwet af christo. Spegel Pass. 191 (c. 1680). KulturbVg. 2: 9 (1740: läggande til skiähl, at). (Somliga) trodde, at .. (gräsmasken) kommit ned från skyn, tagandes til skäl, at de set honom ligga på snön förleden vår. Kalm VgBah. 71 (1746). Celsius G1 1: 63 (1746: tog sig skäl af). Det är ej värdt, at bruka skiäl med tygelfritt folk. Dalin Arg. 2: 205 (1754). Man .. tager till skäl att han var frånvarande. Weste FörslSAOB (c. 1815).
c) (†) pregnant, i uttr. söka l. finna skäl mot ngn, gärna vilja komma åt ngn resp. finna sådant som man kan komma åt ngn med l. dyl., söka resp. finna sak med ngn (se SAK, sbst. 3 g, h). Nordforss (1805: söka). Cavallin (1876: finna).
d) i uttr. på det l. det skälet o. d., av den l. den anledningen; numera nästan bl. i sådana uttr. som på anförda l. uppgivna skäl, av anförda osv. skäl; jfr f, 14 d o. I 34 f. Wachtmeister .. bestridde .. (yrkandet att adeln först borde meddela sig med rådet, innan den tog något steg i frågan om förmyndarstyrelsen under K. XI,) på det skäl att riksens råd i detta mål vore att betrakta såsom parter. Carlson Hist. 3: 112 (1874). På anförda, uppgivna skäl. Östergren (1940).
e) (numera bl. tillf.) bildl.
α) i uttr. klingande l. kontanta l. viktiga skäl, om pengar använda ss. påtrycknings- l. övertalningsmedel l. mutor; jfr 22 o. KLINGA, v. 1 b β. Knapt wårdar .. (domaren) sig at nicka åt någon underdånig Supplicant som beledsagat sina Bön-Skrifter med Contanta skäl. Posten 1769, s. 1090. Vigtiga skäl säjs skämtvis om Mutor. Weste FörslSAOB (c. 1815). Patkul förmådde .., till en del med klingande skäl, de .. littauiske stormännen att .. jämte August och tsaren ingå en formlig tripelallians. Hjärne K12 219 (1902).
β) i uttr. stödja sig vid sina vapens skäl, förlita sig på sina vapen. Beijer Vitt. 368 (1701).
f) (†) i uttr. l. för så l. så beskaffade skäl (jfr d), övergående i bet.: i så l. så beskaffat syfte l. för så l. så beskaffade ändamål. BtFinlH 4: 154 (1563: ). Det är et brott .., at göra kunnigt hwad en Auctor för private skäl sammanskrifwit; men icke welat allmänneligen utgifwa. Posten 1769, s. 716.
14) om yttre faktum l. omständighet o. d. som (objektivt sett) utgör anledning l. orsak till ngt, särsk. anledning till ett visst handlande l. beteende l. tillstånd hos ngn o. d., orsak (se d. o. 2); ofta (se särsk. a o. b) pregnant: berättigad l. giltig l. tillräcklig anledning av sådant slag, fog (se FOG, sbst.1 6); jfr 13, 15. Ngn har skäl l. har (l. äger) goda l. fullgoda l. giltiga l. (tungt) vägande l. tillräckligt l. allt l. alla (äv. fulla, i sht förr äv. stora) skäl (för) att göra ngt l. till ngt. Ngt har sina skäl l. har goda skäl (äv. mycket, i sht förr äv. stort skäl) för sig, det finns (god) anledning till ngt, ngt är (fullt, mycket) befogat o. d. Det finns sannolika skäl att anta att (osv.). Det vore kanske skäl (i) att göra en grundlig undersökning. Du har icke det minsta skäl att beklaga dig. Han har större l. mer skäl att klaga än du. Hon hade alla l. allt skäl i världen att vara nöjd med sin lott. Jag ser icke något skäl till en så drastisk åtgärd i dagens läge. Av, förr äv. för l. ur det l. det skälet; äv. till 13. Svart Ähr. 50 (1560). Dedt haffver sine skääl, at man önskar medh stoor begärligheet freden. RP 6: 99 (1636). Cloantes. .. Mig tyckes .. bätter, att man qwar dröjer till dess wintern .. måtte lindras och sachtas. Illioneus. Jag undrar Cloantes will den stoora Gudens alfwara befallning (att resa) för slijka skiähl försumma. 2Saml. 1: 118 (c. 1669). Dhet iagh (dvs. K. XI) illa uptog, dhet .. (Nils Bielke) reste til hertigen uthaf H(an)over, hadhe iagh stora siel til. HH XVIII. 2: 88 (1692). Ingen blir ohulpen, som han har skiäl at hielpa. Modée FruR 8 (1738). Ur flera skäl mötte dessa framställningar (från engelska regeringen om ett förbund mellan Sv. o. Engl.) i svenska rådet villiga öron. Carlson Hist. 2: 271 (1856). Regeringens förslag, hvilket .. synes hafva mycket skäl för sig. Samtiden 1871, s. 530. Då inga vigtigare angelägenheter stå på dagordningen, kan det vara skäl att inregistrera hvad som utkommit i försvarsfrågan. Därs. 1872, s. 409. En gång hade en bonde mistat en oxe, och han hade skäl att tro den vara bortstulen. Wigström Folkd. 2: 186 (1881). Tavaststjerna NVers 171 (1885: man hade fulla skäl). En tolkning, som kan synas hafva ganska stort skäl för sig. KyrkohÅ 1907, s. 184. Fadern hade alla skäl att vara nöjd med honom (dvs. sonen som plöjt så duktigt). Lagerlöf Holg. 2: 408 (1907). Jag sa emot HM av det enkla skälet att den omtalade författaren verkligen gripit mig med sin unga, hektiska lidelse. Lo-Johansson Förf. 81 (1957). — jfr BI-, DOM-, HUVUD-, HÄLSO-, KOSTNADS-, MED-, MOT-, O-, RAS-, REAL-, RESNINGS-, SAK-, SANNOLIKHETS-, SJUKVÅRDS-, SKEN-, SKILLNADS-, SLUT-, SPARSAMHETS-SKÄL m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som med skäl l. med allt l. fullt skäl l. med rätt och skäl, äv. med goda, i sht förr äv. mycket skäl, med fog, på goda grunder, med rätta, berättigat o. d.; jfr 21. G1R 1: 192 (1524). Thet konung medh skälom wil, thet reknas för lagh. OPetri 4: 304 (c. 1540). Tyckes mig alt för mökit vara, at en fogde skal ryggia thet som med good skiäl af högtbetrodde män .. giort ähr. OxBr. 12: 166 (1614). Kellgren (SVS) 4: 285 (1782: med så mycket skäl). Wigström Folkd. 2: 200 (1881: med rätt och skäl). Erik den heliges skrin har .. varit med i alla Uppsala domkyrkas öden, från dess anläggning till nu, och kan med allt skäl kallas den gamla helgedomens hjärta. Schück o. Lundahl Lb. 1: 119 (1901). Auerbach (1913: med fullt skäl). Söderås hade fått en ny polismästare, en över vilken staden med skäl kunde anse sig vara stolt. Hellström Malmros 11 (1931). — särsk.
α) (†) i uttr. med intet l. ingen skäl, utan skäl (se b); äv. i uttr. ngn kan med intet skäl göra ngt, ngn är icke berättigad att göra ngt, det är helt obefogat att ngn gör ngt. (Kristoffers hustru hade fått ut sin arvslott av sin fader, medan han levde, varför) Christoffer och hans hustru medh intett skäl kunne hafua någott fordra efter sinn faders dödh. 3SthmTb. 5: 31 (1603). AOxenstierna 2: 631 (1624: medh ingen skääll). Hwem til Kriget rådt hafwer, och deröfwer gifwit sina tankar, han kan med intet skäl beskyllas; ty han hafwer rådt .. efter bästa samwete sino. HC11H 5: 122 (1675).
β) i uttr. med skick och skäl, se SKICK, sbst.1 5 f.
b) i uttr. utan (minsta o. d.) skäl, förr äv. utan all skäl och grund l. orsak, utan att det finnes (minsta osv.) orsak l. anledning l. grund därtill, utan (minsta osv.) fog l. grund, (helt) oberättigat l. grundlöst o. d.; jfr 21. Utan minsta skäl började den äldre skoleleven slå den stackars förstaklassaren. Lät them icke glädhia sigh offuer migh som migh vthan skääl fiendar äro. Psalt. 35: 19 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Vthan all skäl och grund, / Stå the (dvs. de skvallrande kvinnorna) som Gäss och klagha. Rudbeckius Starcke B 2 a (1624). OxBr. 12: 104 (1644: Utan all skääl och orsak). Icke utan skäl framhöll man, huru landtmannapartiet .. just från .. (en sträng partidisciplin) hämtade sin styrka. De Geer Minn. 2: 158 (1892). KvällsP 1971, nr 15, s. 4.
c) (†) i uttr. ngt har skäl l. har (sina goda) skäl med sig (jfr 21 c), det finns skäl resp. goda skäl till ngt, ngt är (mycket) befogat; stora skäl äro till ngt, det finns goda skäl att tro l. anse ngt; ngt ger skäl till ngt, ngt ger anledning till ngt. Effter hans bön skäl haffwer kunne wij honum wår förscrifft (dvs. förord) jcke weyre (dvs. vägra). G1R 6: 317 (1529). Somlige kiöra ock ut giödslen om wintren; det har ock sina goda skiäl med sig. SmålHembygdsb. 4: 25 (i handl. fr. 1749). Wettersten Forssa 7 (c. 1750: stor skiäl äro dertil, at). Före 1809 .. kunde de serskildta arfslagarna (för adeln) hafva, om icke alltid skäl med sig, åtminstone skenet för sig. Crusenstolpe Ställn. 11: 28 (1845). Hans återkomst gaf skäl till mycket tal. Rydberg Sing. 85 (1876).
d) i uttr. på det l. det skälet o. d., av den l. den orsaken; numera nästan bl. i sådana uttr. som på goda l. förklarliga (förr äv. ogrundade) skäl, på goda osv. (resp. oriktiga) grunder; jfr 13 d, f o. I 34 f. Grubb 314 (1665: på ogrundade skiääl). Ridderskapet och Adeln (yrkade) .. på proposition, hwilket äfwen af Friherre Wachtmeister understöddes på det skäl, att (osv.). AdP 1789, s. 314. PT 1904, nr 240 A, s. 3 (: på förklarliga skäl). En förkärlek för ”sång och saga”, som på goda skäl kan kallas föredömlig. Gellerstedt Hult 17 (1906).
e) (†) i uttr. med så skäl att (osv.), av den anledning l. därför att (osv.); av skäl, pregnant: av vissa skäl l. med skäl (se a) l. fog o. d. (Klaganden återfick) ett torp i indre Oxlöö .. medt så skeell att thet icke haffwer hördtt Oleff Dyster till, effther hwilken salighe Kong:e M:tt är ett torp tilfalledt som och heter Oxlö. HH XIII. 1: 70 (1562). Så borde wäll aff skiäll / man Waaksamheten prisa. Lucidor (SVS) 246 (1672). Atterbom 2: 220 (1827, 1854).
f) om orsaken till ett visst skeende l. orsaken till l. grunden för ett visst sakförhållande o. d.; numera bl. (mera tillf.) i uttr. av detta l. olika o. d. skäl. Apg. 19: 40 (NT 1526). Jag öga fått at se hvad kring mig sker, / Jag tanke fått at skäl och verkning finna. Kellgren 3: 302 (c. 1795). Lycksalig är den man, som, vis och lugn i allt, / Ransakar tingens skäl och verkningar och halt. Wallin (SVS) 1: 464 (1807). Almqvist Geom. 37 (1833: af detta skäl). Vårt tidehvarf har, ur många skäl, en svårare, eller en mera invecklad bildnings-uppgift, än något af de föregående. Atterbom PhilH 355 (1835). En del fall, där (best.) artikeln av olika skäl saknas i svenskan. (Elfstrand o.) Gabrielson 6 (1945). — jfr KRIGS-SKÄL.
15) (†) om sakförhållande som utgör verklighetsunderlag l. reell grund (se GRUND, sbst.1 III 1 ϑ) till yttrande l. rykte l. tro l. dröm o. d., stöd i de faktiska förhållandena; äv. övergående i bet.: riktighet, sanning; stundom svårt att skilja från 14, 16, 21. Lasse .. skeltte lentzmannen fför tiuffnatt, then han hade ingen skell eller reth teell. BtFinlH 2: 89 (1550); jfr 14, 16 b. Bleff detta så rannsakatt om tenn trollkonann, som Olaff Larssonn skulle haffua låtett hafftt budh efftter, att dett taletth skall wäre wttkomett aff ehnn löss drenngh .., och jnngenn skell medh sigh. TbLödöse 182 (1590); jfr 21 c. Huadh hafuer denna dröm för skiäl? Asteropherus 59 (1609). Nordenflycht (SVS) 1: 22 (1736).
F. bevis; intyg; (ngt som ger) laga kraft l. giltighet.
16) bevis (se d. o. 1 a, b); jfr 15, 17.
a) (numera bl. med ålderdomlig prägel) om (ngt som utgör) bevis i en rättssak o. d.; särsk. dels i sådana uttr. som fullt l. gott l. bättre l. halvt skäl, bindande resp. fullgott l. bättre l. halvt bevis, dels i förb. med bevis, i sht förr äv. vittne, förr äv. tyg; i sht förr äv. i uttr. bevisa (ngn) ngt (förr äv. tillbinda) med skäl, (för ngn) framföra l. framlägga bevis för ngt (resp. framlägga bevis); jfr 21 d. G1R 1: 186 (1524). OPetri Tb. 33 (1524: bæt(er) skæl). Thå han thett (dvs. att en viss egendom var såld) med wittne och skell jcke beuissa kan, skall (osv.). TbLödöse 95 (1588); jfr 17. (Köparen) wil honom (dvs. säljaren) thet medh skiäl och tygg bewissa at han betalt är (för sin vara). BtSödKultH 12: 39 (1594). ÅngermDomb. 11/11 1646, fol. 2 (: bewijsa medh godh skäll huru mycket). Dhen något wijter (dvs. tillvitar), måste medh skiäl tilbinda. Grubb 416 (1665). Käranden skal, ehwar rättegången börjas, alla thes skiäl och bewis genast framte. RB 14: 3 (Lag 1734); jfr Kallenberg CivPr. 2: 212 (1928). I synnerhet böra fulla bindande skiäl wara i lifssaker. Nehrman PrCr. 234 (1759). Döma på halfva skäl. Weste FörslSAOB (c. 1815). Skäl och bevis. Dessa äro: 1) .. rättegångshandlingar, kartor, räkningar, verifikationer o. d. 2) .. värderingsinstrumenter, o. s. v. samt 3) egen bekännelse. Linde Kam. 272 (1852). — särsk. (†) i uttr. taga ngt till skäls och bevis, taga ngt till bevis, ngt är till skäls, ngt utgör bevis. (Han) togh honom (dvs. en omtvistad häst) till skäels, ock bewijs till ther (dvs. till dess) han (osv.). UpplDomb. 3: 152 (1593). Sielfua (det av biskopen undertecknade) brefuet är till skäls. VästeråsDP 8/2 1621. UUKonsP 11: 131 (1674).
b) (†) i allmännare anv., om ngt som utgör bevis l. tecken på ngt l. som vittnar om ngt o. d. (äv. i uttr. skäl och bevis); särsk. i uttr. skäl av l. till l. för l. på ngt, bevis på l. för ngt (äv. i uttr. bjuda skäl för ngt (jfr 13 a), med saksubj.: ge bevis för ngt; jfr BJUDA 14 a slutet); äv. dels i uttr. skjuta sina skäl till Gud, åberopa Gud ss. vittne l. dyl., dels i uttr. stå l. vara till skäls, om ngt konkret: finnas l. stå kvar ss. vittnesbörd l. märke l. dyl. OPetri 1: 475 (1528: skääl och bewijss). Skÿuta sin skel til gudh. G1Ter. 7 (c. 1550). Kung Olof stod på en hög sten, att hann af allom (på tinget på ön Moster i Norge) motte sees och höras hans taal. Och ähr samme steen där än till skiäls. Reenhielm OTryggw. 103 (1691; fvn. orig.: er .. til minningar). Then som wil gifwa sig tid at genomläsa: Thom. Erasti epistolas de Astrologia .. lärer til öfwerflöd finna öfwertygande Skäl til .. (astrologernas) galenskap. Block Progn. 14 (1708). Eneman Resa 2: 127 (1712: ). Swedberg Lefw. 104 (1729: står .. til skiäls). (Lärjungarna) ägde .. flera oemotsägeliga skiäl af Jesu upståndelse. Bælter JesuH 6: 765 (1760). Vestergötland är motsatsernas land: .. Kinnekulle och ”svältorna”, Trollhättan och Lidan söder om Lidköping bjuda skäl för detta påstående. VLS 149 (1887).
17) (†) om ngt (ceremoniell handling, upprättande av skriftlig handling o. d.) som ger ngt stadfästelse l. laga kraft l. om dokument som bevisar ngts laglighet l. ngns rätt till ngt o. d. (jfr 16 a); särsk. i uttr. ge ngn (brev och) skäl på ngt l. ha skäl till ngt, ge ngn resp. ha dokument l. dyl. som bevisar rätt till ngt, (ge ngn l. få) skaft och skäl, (ge ngn resp. få) fasta (se FASTA, sbst.1 1); jfr SKAFT, sbst.1 3), ha skäl och kraft, med saksubj.: ha laga kraft l. giltighet. Tvåå tomter som .. Karll Benctsson köpth hafdhe ååff .. Per Gunnasson i Sååndhem och fååth ther skapth oc skäll påå. VgFmT II. 1: 29 (i handl. fr. 1534). Benkth .. (gav) lysth (dvs. löst) och fasth. på thnn (felaktigt för then l. thenn) gardenn, som Hustru Anna åtthe (dvs. ägde) vidh bekkenn. Jonn skomakar(e). til euerdelighe ägo. och th(er) gaffs. honom b(re)ff och skel wppå. EnköpTb. 63 (1551). (Häradshövding) Nils Rebbing .. (ombedes) at ville giffue .. her Suanthe Sture till Hörningsholm schafft och skiäll på .. min gård. JSvensson (1558) i VgFmT II. 6—7: 111. HH XIII. 1: 48 (1562: ingen annen skiäll hadhe till för(nämn)de gårdher). Hwadh han sedan gör, när han lagligen till Konung krönter är, thet hafwer skäl och kraft, än (dvs. om) thet lagligen giordt är, och eij elliest. Lagförsl. 29 (1609). (Ståthållaren skall) föreholla Häradzhöffdingerne, att the Jngalunda skole giffua någon Frelsesman skäl opå någhon skatte Jord, vthan the vthi retten framlegga H. K. M:tz vnderskreffne breff, ther medh H. K. M:t sådant effterlåtet haffuer. LReg. 102 (1616). Alt måste med skäl och witne köpas och säljas. Bergv. 1: 48 (1621). Medh skafft och skähl wällfångna ägor. RR 9/4 1647; jfr LandtmFörordn. 90 (1765).
G. redovisning; villkor; omständigheter.
18) (†) redogörelse, redovisning, reda (se REDA, sbst.1 4 c); räkenskap (se d. o. 1 a, b); besked, uppgift; särsk. i uttr. göra l. framställa skäl l. skäl och reda (för l. l. om ngt) o. d., redogöra (för ngt) l. redovisa (ngt) l. ge besked (om ngt), få skäl av ngt, få besked om ngt. G1R 1: 193 (1524: ther .. skææl affongit). Man skal .. ingom giffua Sacramentet, som icke weet göra skääl och redho, hwarföre han går ther til. LPetri KO 38 b (1561, 1571). (På ett möte i Fontainebleau 1560) framstälte Hertigen aff Guise godh Reedha och Skääl om sitt Embete. Schroderus Os. III. 2: 94 (1635). (Sv.) Giör mig skäl härvppå, (lat.) responde ad hoc. Hiärne 3Hdskr. 198 (c. 1716). Några Physicaliska skäl om Järn- och Stål-smältningar. Polhem Test. 1 (c. 1745; kapitelrubrik). Jag kunde göra skäl för hvar dag, som .. (O. Celsius d. ä.) lefvat i sit ämbete. Bäck ÅmVetA 1758, s. 27. De öfrige (dvs. de övre) Classerne böra göra skäl för alt hvad de läset i Gymnasio. ÅbSvUndH 68—69: 388 (1800). — särsk.
a) i uttr. giva skäl och besked om sig, göra reda (se REDA, sbst.1 4 c ε) för sig. Man finner et slag af .. förryckta Hufwuden, hwilka .. tycka sig i sina ögon wara wisare, än siu andra kloke Män, som dock weta at gifwa skäl och besked om sig. Lagerström Bunyan 1: 8 (1727).
b) i uttr. göra skäl för sig (jfr 22 b), prestera den redovisning som fordras av en; särsk.: (vid förhör l. i examen o. d.) lämna nöjaktiga svar l. ge prov på tillfredsställande kunskaper o. d. G1R 15: 341 (1543). Skyndhe oppå, att .. Läppeväss (dvs. Lappvesis) rijdt fougthe komber hijtt uthöffver (till räknekammaren) och göre skiäll för sig för .. fodring och annett, hvadt han äger svare till. Därs. 20: 244 (1549). Doct. Friederici .. (förelade examinanden ett fall av lunginflammation); och giorde han skähl för sig. CollMedP 1685, s. 70. (Det fanns) tilfälle at höra, i de Communionförhör, som hållas alla Fredagar (i Storkyrkoförsammlingen i Sthm), huru åtskillige gjorde wackert skäl för sig uti det, som hörer til deras Christendom. ÅbSvUndH 60: 30 (1758).
c) i uttr. veta l. få veta skäl om ngn, veta besked l. ha kännedom resp. få besked l. kännedom om ngn; veta gott skäl till ngt, väl känna till l. ha reda på ngt. Apg. 23: 15 (NT 1526). G1R 6: 217 (1529: wethe wi goot skeel ther till). (De vise männen sökte sig) til konungs stadhen ther the jw hade förmodhat sich få weta godh skäl om then nyfödda konungen. OPetri 3: 70 (1530). Börjar (jag) inbilla mig att andra människor mycket bättre veta skäl om mig än jag själf — adjö då med dikt och framtid. KATavaststjerna (1883) hos Söderhjelm Tavaststj. 85.
d) i uttr. icke l. ej veta ngt till skäls, icke ha riktig kännedom om ngt, icke veta ngt så noga l. säkert. Huadt .. (Sören Brun) med .. (Berend v. Melen) handtlath eller besluthit haffwer wethom wij ey tiil skæls. G1R 2: 144 (1525). Därs. 13: 40 (1540).
e) i uttr. ställa ngn till skäl, kräva besked av ngn l. ställa ngn till svars l. dyl.; vara till skäls ngnstädes, befinna sig ngnstädes för att avlägga rapport l. lämna besked l. dyl. (äv. bildl., om ngt tryckt: finnas ngnstädes o. (kunna) ge besked). 27 (dec.) war Dansk Sendeb(udet) hos konungen til skäls. JBureus (1627) i 2Saml. 4: 109. (Han) Sade ett bref vara skrifvit till Nikel Koch ... När han stellte det folcket till skäl, som det skole hafva skrifvit, så nekade de före. Mente altså, att brefvet var dichtat. RP 10: 424 (1644). SColumbus Vitt. 290 (1674; bildl.).
19) (†) om en (ett) vid avtal l. överlåtelse o. d. fastställd bestämmelse l. fastställt l. överenskommet villkor; i vissa fall liktydigt med: förbehåll; särsk. i uttr. (så) med skäl l. med sådana l. så skäl (och förord) o. d., på det villkoret l. med det förbehållet; jfr 20. o. FÖRORD II 3 b, FÖR-SKÄL, sbst.1 SvTr. 4: 68 (1523). JönkTb. 116 (1528: swa mz skell, ath). Onssdagin nesth ffør pinssdagha .. panth ssætthæ lasse larenss(on) bencth g(re)ss(on) ssiith sskip ffør x m(ar)k m(edh) sskel ath lasse sskal løppa m(edh) sskipp(et) fførstha ressa epth(e)r p(er)messa. ArbogaTb. 3: 370 (1528). G1R 7: 173 (1530: med så skäl at). (Örebro slott) fick .. (Engelbrekt) med sådana skääl, at han gaff .. tusende marck peninga. OPetri Kr. 174 (c. 1540). När wi sporde, på hurudana skiähl (fred slutits)? / De swarade (osv.). Carl IX Rimchr. 41 (c. 1600). PrivBergsbr. 1649, 2: A 2 b (: medh så skääl och förord, at).
20) (†) allmännare: villkor, förutsättning, betingelse; äv. övergående i bet.: omständighet(er), sätt o. d. (äv. i uttr. på så sätt och skäl, sålunda); i vissa fall svårt att skilja från 19. (Jesu tal till lärjungarna vid deras utsändande) innehåller .. någor bodh och förmaningar, .. För hwem, hwad, och på hurudana skääl the predica skulle. LPetri 3Post. 132 a (1555). J wilie alle döma och mestra migh (dvs. G. I). .. Hoo kan på sådana skäell wara edher koning? Svart G1 127 (1561). Af häst och åsna bli mulåsnor ..: mån inte på samma skäl et nytt slag blommor kunde följa på et .. lönskaläger mellan tulipan och neglikan? Wallenberg (SVS) 1: 321 (1771). Fryxell Ber. 8: 215 (1838: På så sätt och skäl). — särsk.
a) i uttr. är det så skäl, förhåller det sig så, ligger det så till (jfr SKÄLS 2); det är ett annat skäl med ngt, det förhåller sig på ett annat sätt med ngt. Thet är een annor skääl med the Kyrkior som wij Christne haffue, än medh Juda Templet. LPetri KO 47 b (1561, 1571). Är dett så skäl H. K. M:tt dem (dvs. skeppen man tänkte köpa) behagar, vill H. K. M:tt dem beholla. RP 1: XXVII (1628).
b) i de konjunktionellt brukade uttr. om så skäl (att) l. där så skäl, såframt, såvida, om; jfr SKÄLS 3. Allt .. (Columbus') flock (hade) måst dö af hunger, om så skäl then Astronomiske konsten honom icke hulpit hadhe. Skytte Und. C 1 a (1604). Dher så skäl the (dvs. kopparstenarna) intet brukas til kruutbruket .., då kunde de wäl tagas til (stycke)giutningen. KamKollP 3: 378 (1642). Lucidor (SVS) 5 (c. 1670: om så skiähl at).
c) i sådana uttr. som giva ngn god skäl, behandla ngn väl l. dyl., vilja hava god skäl, önska att det går en väl l. dyl., det samma skäl kan hända ngn, samma sak kan hända ngn, det kan gå ngn på samma sätt l. dyl., stå med fullgott skäl, om växtlighet; stå vackert l. i sitt fulla flor l. dyl.?; jfr 21. Hugswala then som bedröffuat är, / Och achta then siwka, giff honom god skäl. PJGothus Savonarola Synd Sp. L 3 b (1593); jfr Ps. 1695, 380: 6. Minn vend eho tu äst, / Tu achte tig aldrabäst / I thessa Sorgheligha dagha, / Om tu godh skäll vill hafva. PolitVis. 197 (1598). Visb. 1: 415 (c. 1621: kant tigh henda deth samma skell). Lööff och gräss thet står full väll (dvs. förvisso?), / om missommers tidh mäd full gååt skäll. Därs. 233 (c. 1640).
d) i uttr. på vad skäl och äventyr, se I 34 f.
H. skälighet; vad som är skäligt; skälig gottgörelse o. d.
21) (numera knappast br.) vad som är skäligt l. rimligt l. berättigat l. befogat; förhållandet att ngt är skäligt l. rimligt osv. l. att ngn är berättigad till ngt; skälighet, billighet; rättvisa; rätt; riktighet o. d.; ofta i mer l. mindre tautologisk förb. med rätt l. rättvisa l. lag l. billighet; särsk. i uttr. med skäl, på ett skäligt l. riktigt l. rättvist sätt, riktigt, rätt, efter skäl, i enlighet med vad som är skäligt l. rätt o. riktigt l. rimligt, över skäl, utöver vad som är skäligt; i vissa fall svårt att skilja från 14 (a), 15, 16, 22. Wiliom wij .. at han fornöyer arffwingena epther som reeth och schæl kan wara. G1R 2: 131 (1525). (G. I skall) latha hwar man i Viichen niwta Norgies lagh, rätt och skäll. SvTr. 4: 135 (1530). Then som skääl talar han bliffuer elskat. SalOrdspr. 16: 13 (öv. 1536; Bib. 1917: den som talar vad rätt är). Ther rett och skääl icke är, ther kan icke heller wara lagh. OPetri 4: 303 (c. 1540). AOxenstierna 2: 233 (1615: effter skäll och rättvijssa). Gudz Ande är ther (dvs. i den gudfruktiges arbete) när .. / Och gifwer Skickligheet, at alt affgår medh Skäl. JJFougdonius hos Arvidi A 6 a (1651). Handla, döma efter skäl och billighet. Weste FörslSAOB (c. 1815). Hon lönte sitt folk både rikligt och väl, / .. men amman hon gaf öfver skäl. Fatab. 1911, s. 209 (c. 1885). Cannelin (1939). — jfr O-SKÄL. — särsk. (†)
a) i uttr. göra l. pläga l. skipa (ngn) rätt och skäl, göra vad som är rätt o. skäligt l. handla rättvist l. skipa rättvisa (gentemot ngn), handla rätt (mot ngn). Thet skal konungen rekna för thet starkesta slottet at han gör rätt och skääl, ty thå haffuer han bådhe Gudh och menniskior med sich. OPetri Kr. 176 (c. 1540). Jag .. (dvs. åldermannen) beder mig så Gud hullan, att jag .. skall .. kärande så väl som svarande rätt och skäl pläga efter yttersta och bästa samvete mino. Ambrosiani SvSkråämb. 62 (i handl. fr. 1622). Silfverstolpe BokbSthm 217 (i handl. fr. 1630: Rett och Skääl skepa). Kulturen 1945, s. 6 (1672).
b) i uttr. ngn sker skäl l. skäl och rätt l. rättighet, ngn får sin rätt l. vad som är skäligt l. rätteligen tillkommer honom l. ngn vederfares rättvisa o. d. Lathe wij oss tyckia att oss icke skeer skäll .. för altt thet gode wij them (dvs. lybeckarna) beuist haffue. G1R 8: 271 (1533). I haffve enn god fördeel utaff the månge hammersmedijer, som I allestedz opå bergzslagenn .. bruke, aff hvilke osz och cronen doch här till icke ähr skett thänn skäll och rättighett, som med rätte skee borde. Därs. 28: 109 (1558). 2RA 1: 463 (1723: skie skiäl och rätt).
c) i uttr. ngt har skäl med (sig) (jfr 14 c), ngt är skäligt l. rimligt l. försvarligt l. lämpligt l. riktigt (att omnämna) o. d. PolitVis. 204 (1598). Att alle de, som till Rijksdagar kallade bliffwa, måge niute samma ordning (som tidigare, dvs. fria skjutsfärder) ifrån och till, ded haffwer wäl skäl medh sig. RA II. 2: 252 (1617). Annet (av fornminnen än de redan kända kungabreven) fins her (i Västervåla) inth(et) som tenckwerdigt är och skiäl haffwer medh. RannsaknAntikv. I. 1: 121 (1667).
d) i uttr. ha goda l. bättre skäl till ngt, ha god resp. bättre rätt till ngt; stundom svårt att skilja från 16 a. Alle wiste thz wäl, / At Sverigis Crone hade godh skäl. / Til samme Land (dvs. Hall. o. Skåne) in til Öresund, / Frå Hedhen höes och gammel fund. Svart Gensw. E 5 a (1558). Vm någen komme, som bättre skäl hade till samme arff .., skulle th(et) komme her i rettenn. 2SthmTb. 7: 195 (1586).
e) i uttr. ngn är ngt med skäl och rätt, ngn kan med rätta sägas vara ngt, ngn är förvisso ngt. Watufoghlar i så måtte (dvs. om fåglarnas konung icke kunde vistas på vattnet), / Blefwe aff Konungen förlåtne, / Som doch lijkwäl medh skääl och rätt / Ära vthaff wår Blodh och Slächt. Sigfridi B 3 b (1619).
f) i uttr. (e)mot (all) skäl l. (e)mot skäl och rätt o. d., i strid med vad som är skäligt l. rimligt l. rätt, mot all rättvisa, orättfärdigt, orättvist, oskäligt o. d. (Kristian II) haffwer .. förderffuat till liiff oc godz biscopa prelata .. (m. fl.) Oc .. tagit theris .. godz och gorda löst oc fasth oc giort theris barnn arfflöös moot gud skæll oc ret oc wor bescreffuen lagh. G1R 1: 30 (1521). RA I. 1: 239 (1538: emott skiäll och rätt). Thet wore mot all skähl, att .. (skattebönderna) skulle wärre conditioner underkastade warda, än the andre under Cronan. RARP 4: 444 (1650). Den bör straff få lida, / Som mig mot rätt och skäl i jern lät smida. Dahlgren Calderon 42 (1858).
22) († utom i a α, γ, b αγ, c, e) i sg., förr äv. i pl., om handlingen att ge l. prestera ngt (t. ex. pengar resp. arbete) l. vad som ges l. givits l. skall ges osv. i gengäld l. ss. vederlag för l. i utbyte mot ngt, ersättning (se d. o. 1), gottgörelse; särsk. dels i fråga om handel med varor l. egendomar, ofta liktydigt med: betalning, pris, dels i fråga om ersättning för utfört arbete l. besvär som ngn haft o. d., liktydigt med: lön (se LÖN, sbst.1 1, 2), betalning, ”valuta”, dels i fråga om utbyte av gjort utlägg: ”valuta”; äv. pregnant: skälig ersättning l. gottgörelse l. betalning, skäligt pris o. d.; särsk. i uttr. taga l. l. bekomma l. giva skäl (för, förr äv. före ngt), ta resp. få l. ge betalning l. ersättning o. d. (för ngt), göra ngn skäl, betala l. ersätta ngn l. ge ngn vederlag o. d., ngn sker skäl, ngn får vederlag l. ”valuta” o. d.; jfr 21. Huad som skäll är skal honom wäl bethales. G1R 6: 334 (1529). Han hade lenge nogh sittid på hans godz, och föge skiäl giordt honom. UpplDomb. 3: 113 (1541). HH XXXIII. 2: 61 (1549: bekomma nogetth skäll för). Wij .. wele, att .. (fogdarna m. fl.) så skole bestelle med Gästgifwerne och then menige man wid allmänne wägerne, at the wägfarende måtte skee skiähl för therisz penninger. Schmedeman Just. 52 (1569). Jag förnimmer K. M:tt .. vara til sinnes att selia Dagöön åth den som där vill giffua godh skäl före. AOxenstierna 2: 588 (1623). (Österbottningarna klagade över att de tvingades) at sälja (till underpris), då hwarken Bonden finge skäl för sit arbete, eller upmuntrades til jordens och Landsproducternas upodlande. König LärdÖfn. 6: 39 (1747). Efter middagen var jag på den så kallade stora concerten uti manege huset (i Haag), hvaräst jag hade fullkomligt nöije och skäl för 2 gulden, som ingången kostade. Ferrner ResEur. 75 (1759). Almogen .. fick skäl för sina waror och äfven för gästning och natthärbärgen, som fordom ej betaltes. Dalin Hist. III. 1: 371 (1761). Han vet att taga skäl för sina varor. Dalin (1854). — särsk.
a) i uttr. göra skäl för ngt (jfr e).
α) (fullt br.) om person (l. annan levande varelse): (gm sitt arbete l. viss prestation o. d.) göra l. ha gjort sig förtjänt av l. berättigad till l. värd ngt (t. ex. lön, pension, maten, lovord); förr äv. med indirekt personobj. Den anställde gjorde knappt skäl för maten. (Vi) wilie .. ath tw holler mönstringh medh .. (fotfolket) och mönstrar wth the besthe som tw tenckia kan oss kwnna giöra skæl för clæde och peninghe. G1R 3: 128 (1526). The som vnder fämton år äre, kunna icke göra skäl för sijn lön (i krigstjänst). Gustaf II Adolf 26 (c. 1620). Jag bemödar mig, att i någon mån göra skäl för min pension såsom Akademiens Amanuens, genom att söka utgrunda Svenska språkets lagar. Rydqvist (1847) i 3SAH LXI. 3: 5. (Hjalmar) prisade all den konstfärdighet som utmärkte Klas som biljardspelare. Klas kom alldeles av sig och gjorde inte skäl för lovorden. Gustaf-Janson ÖvOnd. 96 (1957).
β) i uttr. göra skäl för sina anor, om person: göra sig l. vara värdig sina anor. Lindfors (1824). Meurman (1847).
γ) (fullt br.) i uttr. göra skäl för namnet l. sitt namn l. det l. det namnet l. för benämningen o. d., om person l. sak: göra sig l. vara förtjänt av l. berättigad till namnet (se NAMN 1, 2) l. sitt namn osv. l. benämningen osv. resp. (om sak) med fullt berättigande kunna betecknas med (den angivna) benämningen, vara värd l. förtjäna namnet. Baazius Upp. 7 b (1629). Herodes giorde ock skiäl .. för räfwanamnet, thet Christus honom gifwer. Swedberg SabbRo 376 (1688, 1710). Wi (präster) få intet tiga, eller makliga och sachtliga tala, om wi wilje heta rette wechtare, och giöra skiäl för namnet. Dens. Dav. § 6 (1713). Solskär heter ön, och den gör skäl för sitt namn. Geijerstam YttSkär. 7 (1898). Inge gjorde fortfarande skäl för benämningen ”Vackre Wistedt”. Hedberg Prins 209 (1936). Stoltz, chauffören, gjorde skäl för sitt namn. Han var lång och ståtlig (osv.). Gutsaf-Janson SommVind 42 (1970). jfr (†): Härmedelst öfwerlämnar jag dig (dvs. läsaren) en öfwersättning af en sådan Lefwernes-Beskrifning, som jag förmodar på en gång skola göra skäl både för en den behageligaste Roman och en gagnelig Sedolära. Ågren Gell. 2 (1757).
δ) i uttr. göra skäl för så l. så mycket o. d., om jord l. fastighet: (med hänsyn till storlek o. avkastning) motsvara så l. så mycket osv. i skatt l. mantal o. dyl. l. vara värd så l. så mycket osv.; om annan egendom än fastighet l. om handelsvara o. d.: vara värd så l. så mycket osv.; om mynt: gälla för l. ha ett värde av så l. så mycket osv.; om köpesumma för gård o. d.: motsvara så l. så mycket osv. i mantal o. d. (Våra undersåtar) reckne en marc Prudzske så godh som ij marc wore, ther hon dog alriig gör skiell före. G1R 12: 113 (1538). Förskrifftt för Joenn Biörssonn i Hasle till Erich Anderssonn, att han förnöijer honum och betaler honum the skinn, han aff honum anammett haffver, så mykitt the kunne göre skäll före. Därs. 28: 128 (1558). När .. (bönderna) sådanne jordh (dvs. nyodlingar) på tredije åhreth bruketh haffve, skatte thär utaff, hvadh som jordenn kann göre skäl före. Därs. 276. The Synemän som ransakade om Öbbeneboo äger, hafue sagt thär om, at hemmet icke mera giör skiäll än för halfua Skatten som thär afgåår. ÖstkindDomb. 12/6 1599. (Värderingsmän) sattes .. till att werdera samma (efterlämnade) tompt, huad honn gör skäll före, och sidann, thenn tomptenn will af slechtenn lössa, skall (osv.). VadstÄTb. 393 (1607). Jag moste fuller bekenna, att mantalett ähr någott större, ähn som den summan, därpå giffven ähr, gör skäl före. AOxenstierna 7: 581 (1632). Torp .. som göra skähl uthi Åker och Engh för heela, halffwa eller fierdings hemman .. skole blifwa beståndande. RARP 4: 121 (1647). LandtmFörordn. 34 (1765).
ε) i uttr. göra skäl för mödan l. kostnaden, med saksubj.: ge lön för mödan resp. motsvara kostnaden, löna sig o. d. Weste (1807). Schulthess (1885).
b) i uttr. göra skäl för sig (jfr e, 18 b), förr äv. (i bet. α, β, ε) göra skäl.
α) (fullt br.) om person (l. husdjur o. d.): göra vad som rimligen kan fordras l. som väntas av l. ankommer på l. åligger en; väl försvara sin plats i ett arbetslag o. d.; prestera ett fullgott arbete; göra skäl för sin lön (se a α); göra rätt för sig (se RÄTT, sbst.2 7 a); förr äv. göra liten skäl nog, göra tämligen litet för sin lön l. dyl. Wij haffue forstått vtaff eders scriffuelse her Ture, vm then wapnsyn, .. ath någre finnes .., som göre skiell for siig, szå finnes ther ock månge, szom göre lithen skiell nog. G1R 12: 111 (1538). (Skattebonden) hafver sin fullkomliga besittningsrätt, .. och ingen drifver honom så länge han giör skähl för sig. 2RARP 7: 577 (1734); jfr DRIVA, v.2 8 f. Eric jämt böd till sin Husbonds börda lätta; / .. Fast han än gosze war han gjorde skäl bland drängar. Livin Kyrk. 151 (1781). En alfvarsam och stadgad Man .., som öfvat både Handel och Landtbruk .., åstundar tjenst antingen vid något Salterie eller Landt-ägendom; i bägge dessa fallen gör han skäl för sig. GT 1786, nr 74, s. 8. Kasby ladugårdspiga .. inföll ..: ”det måtte jag säga! en ko kan göra skäl för sig till aderton år”. Almqvist Lad. 19 (1840). Martinson BakSvenskv. 26 (1944).
β) (vard., fullt br.) om person: (vid måltid l. i dryckeslag o. d.) ta rikligt för sig av mat o. dryck o. d., göra väl ifrån sig l. göra rätt för sig (vid bordet l. i dryckeslaget o. d.). Aldrig såg jag någon unger brud, / Som gjorde bätre i fatet skjäl. SvForns. 1: 72. Jag gör skäl för mig vid bordet. Wetterstedt ConvOrdb. 214 (1822). Göra skäl för sig .. i grötfatet. Dalin (1854). Båda tyckte vi bäst om att vänta med allt ätande till efter jaktens slut, men då plägade vi nog göra skäl för oss. Jäg. 1897, 2: 180. Neander 70År 161 (1929).
γ) om sak: väl fylla sin uppgift l. dyl.; numera bl. (mera tillf.) i anv. som kan uppfattas ss. bildl. anv. av α, om fartyg o. d.: prestera ett fullgott arbete, göra vad som rimligen kan begäras o. d. Swedberg Schibb. 14 (1716). När vintern kommer och vill stänga farleden, är hans (dvs. isbrytarens) arbetstid inne. Då gör han skäl för sig. LbFolksk. 200 (1890).
δ) i uttr. göra stort skäl för sig som ngt, om sak: i hög grad uppfylla de förväntningar som kan ställas därpå ss. ngt. Stiftsgaarden (i Trondheim) .. gjorde stort skäl för sig som det största träslott i Scandinavien. Edholm C15T 40 (1860).
ε) i uttr. göra skäl, pregnant, om jord l. fastighet: ge tillfredsställande avkastning; vara av tillfredsställande godhet o. d. RP 7: 352 (1638; om hemman). Norlänska jorden behöfwer mycken gödsel, om hon skall göra skäl. NorrlS 1—6: 48 (c. 1770).
c) (numera föga br.) i uttr. bära skäl för namnet, om sak: göra skäl för namnet (se a γ). Gosselman Col. 1: 9 (1828). Rue de La Caîté .. bär verkligen skäl för namnet. Ty vid densamma finnas tre småteatrar samt två ”biografer”. Wrangel Paris 363 (1909).
d) i förb. till skäls, till l. för vederlag l. ersättning o. d.; särsk. i uttr. komma till skäls, om penningsumma: erläggas ss. betalning l. vederlag. Hans Olufsson .. (skall) Contentera Matz Matsson det som han medh skäll kan hafua aff honom att fordra — 18. d:r koppm:tt. skola komma till skiälz i korssmässo. ÅngermDomb. 29/7 1646, fol. 12. Rättens Sentens (var), det Nilz Claesson (som vid en färd på is kört ned, så att Larssons häst drunknat) blifwer Nilz Larssons fångeman, will sädhan lagmannen (som enl. Claesson befallt honom att köra den vägen) kenna sigh skyldigh vthi detta fallet, så blifwer han Nilz Claessons till skälz effter sin hemkompst. Därs. 1647, s. 104.
e) (numera bl. ngn gg arkaiserande) om ersättning som utgör skadestånd för skadegörelse l. brottslig handling l. (allmännare) om sonande av brottslig handling o. d.; särsk. i uttr. göra skäl för ngt l. göra lag och skäl för sig, gottgöra l. sona ngt resp. gm att gottgöra l. sona sin skadegörelse osv. göra rätt för sig. G1R 2: 258 (1525: giorth skæl för). Därs. 26: 134 (1556). Iagh får en gång skiäl för mina dödha fränder .. (dvs.) Iagh får omsijdor min skada bootad. Grubb 372 (1665). (Ärkebiskop Jakob Ulvsson befallde i brev 1503) sin .. kyrkoherre .. i Resele pastorat att rannsaka om .. förbrytarna (som gjort åverkan på kyrkoherdens laxnotvarp) och hålla dem såsom bannsmän utom kyrkan, tills de gjort lag och skäl för sig. HT 1926, s. 48 (fsv. orig.: till täsz the göre th(e)r lag och skäll fföre).
f) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., ironiskt: ”lön”, ”betalt”; i uttr. göra ngn detsamma skäl igen, ge ngn lika gott igen, l. bekomma skäl för ngt, få ”betalt” l. ”igen” för ngt, få lida för ngt l. dyl. Will .. (ståthållaren på Bohus fästning Claus Bille) endelige ware oss en ondh granne, Dhå är mögeligit wij göre honum dhet same skiell igen. G1R 11: 278 (1537). Ther skiftedes hugg medh lodh och kruuth, / Ther gaffz vth mongen hården stuuth, / The finge skääl för th(e)t the oss hedde. Hund E14 245 (1605). För deras lögn skola de få skiäl. Asteropherus 61 (1609). OxBr. 1: 275 (1625: bekomma).
I.
23) [sannol. utgående från 18] (†) i uttr. (dö l. avrättas o. d.) utan skäl och skriftermål l. utan skäl, skriftermål och sakrament, betecknande att ngn dör resp. avrättas o. d. utan att ha haft tillfälle att förbereda sig för döden gm skriftermål o. nattvard (varvid ordet skäl sannol. syftar på den redogörelse för insikter i kristendomens huvudstycken som krävdes av den skriftande). (Kristian II) lätt slachta them (dvs. svenska män) som oskälig diur uthan skiäl och schrifftermål. RA I. 1: 530 (1547). Därs. 2: 290 (1569: utan skäll, schrifftemåell och sacramente). Många (ha) gångitt ifrån dhet ena bolerijt in till tredie och fierde, och några dödt uthj sijna Synder, uthan skiäll och Skrifftermål. FinKyrkohSP 2: 104 (1643). VDAkt. 1664, nr 118.
Anm. Det i följande språkprov förekommande -SKELE (-SKÄLE) i ssgn MÅN-SKELE (MÅN-SKÄLE), som i artikeln MÅN-SKÄL torde ha uppfattats ss. en (dialektal) bestämd form av SKÄL, sbst.4, är sannol. en avledning till d. o. [jfr fsv. skiälissten, råsten, o. (med avs. på bildningen) värki, gärning m. m. (se VERKE)]. Månskele kallas .. (månen) på dhe dagar som det ena Tunglet eller Månan skiljes ifrån det andra, det är emellan ny och nedan. Rudbeck Atl. 2: 607 (1689; lat. texten: Månskäle).
Ssgr: A: (2) SKÄL-BLAD. vävn.
1) tunn (ung. handsbred) spjäla som (vid vävning av vissa vävnader, t. ex. opphämta, damast, finnvävnad) inskjutes i skälet (bakom slagbommen) o. som, ställd på kant, håller detta öppet (för inslående av mönster); äv. = -sticka 2. 1MinnNordM VII. 2: 3 (1884). HantvB I. 8. 2: 135 (1940; om skälsticka).
Ssgr (till -blad 1 o. 2; vävn.): skälblads-kläde. (i vissa trakter) opphämta; jfr käppa-kläde. QvinlHemsl. 85 (1880: Skälblads eller käppaklä; från Skåne).
-täcke. täcke vävt i opphämta. 1MinnNordM VIII. 2: 1 (1884).
(6) -BRYTARE. (i skildring av ä. folkliga föreställningar) = -gast. Hagberg DödGäst. 571 (1937).
(13, 14) -FÖRANDE, n. (†) anförande av skäl. Moller DorptÖde 51 (1755).
(6) -GAST. (skäl- 1905 osv. skäla- 1937) [sv. dial. skälagast] (i skildring av ä. folkliga föreställningar) om den (ss. irrbloss l. lyktgubbe l. dyl. uppträdande) osaliga anden av l. gengångaren efter en person som under livstiden i bedräglig avsikt flyttat råmärken l. som avlagt falskt vittnesmål om råmärken l. efter lantmätare som begått oegentligheter vid lantmäteriförrättningar; jfr -brytare, -vrängare samt mål-, pål-gast. TurÅ 1905, s. 278.
(6) -GÅNG. (†) rågång. ÖstkindDomb. 13/6 1599. HammarkDomb. 13/5 1613.
(2) -HÖJD. vävn. om höjden av ett vävskäl (där det är som högst l. vidast). UB 6: 424 (1874).
(2) -KÄPP. vävn. om var o. en av de två flata (i ändarna sammanbundna) käppar som vid bomning anbringas i öppningarna (skälen) på vardera sidan om den vid varpningen bildade korsningen av varptrådarna, lässkäpp; jfr -spjäla, -spröt, -sticka 1. Nyrén KlädFabr. 145 (1783).
-LAND, se D.
(2) -LÄGGNING. vävn. om handlingen att vid varpning lägga varptrådarna i läss. UB 6: 429 (1874).
(14) -LÖS. [fsv. skiälalös, skiällös, oförnuftig, ond, skamlös] (numera bl. tillf.) obefogad l. dyl. För öfrigt åtager jag mig icke ansvaret för alla menniskors oförnuftiga infall, utlåtelser eller skäl-lösa företag. Almqvist DrJ 286 (1834). PedT 1902, s. 260.
(21) -MÄTIG. (†) rättmätig. Lucidor (1670) i 3Saml. 7: 47.
(2) -PINNE. [jfr d. skelpind] vävn. om var o. en av de på varpan anbragta pinnar med vilkas hjälp skäl åstadkommes vid varpning, lässpinne, krysspinne; äv. om pinne varöver för åstadkommande av skäl ett antal varptrådar löper. Ekenmark Hb. 8 (1820). Fatab. 1915, s. 219 (i bandvävstol).
(9) -SKATT. [sv. dial. skelskatt] eg.: så mycken skatt som erlägges för ett skälsland; använt (i övre Norrl., bygdemålsfärgat) ss. måttsenhet för angivande av jordegendoms värde (motsv. 1/64 mantal). Inte var jordbiten stor, tjuguåtta skelskatt bara. Väring Frost. 16 (1926).
(13) -SKODD, p. adj. (†) (väl)försedd med skäl l. argument l. dyl. Hiärne Orth. 134 (1717).
(2) -SPJÄLA l. -SPJÄLE. vävn. = -käpp. Hembygden (Hfors) 1912, s. 119.
(2) -SPRÖT, äv. -SPRÖTA. vävn. = -käpp. Nyrén KlädFabr. 135 (1783: skälsprötor). Sundén AllmogelVg. 62 (1903).
(6) -STEN. [jfr d. skelsten; jfr äv. fsv. skiälissten] (numera bl. ålderdomligt l. bygdemålsfärgat) sten som utgör råmärke, råsten. Linc. (1640; under terminus). Johansson Myrh. 243 (1918).
(2) -STICKA. (skäl- 1893 osv. skäls- 1906) vävn.
2) tunn spjäla varmed trådar i varpen plockas upp för att bilda skäl med de övriga varptrådarna vid inslag av mönster; jfr -blad 1. TextBildv. 8 (1925).
(9) -TAL. (i övre Norrl., bygdemålsfärgat) tal angivande ett hemmans storlek beräknad i skälsland (motsv. 1/64 mantal). Väring Frost. 252 (1926).
(2) -TRÄ. (numera knappast br.) vävn. på varpa anbragt träslå (med tre runda, horisontalt utstående pinnar) med vars hjälp skäl åstadkommes vid varpning; jfr -pinne. Langlet Husm. 870 (1884). Cannelin (1939).
(13) -UNGE. (†) litet skäl. Dalin (1854; angivet ss. skämts.).
(2) -VERK. (†) om de delar av en vävstol som ha till uppgift att åstadkomma l. bibehålla skäl i en väv. Polhem Brev 198 (1735).
(11) -VIS. [fsv. skiälvis, sv. dial. skälvis, som har lätt för att fatta] (†) klok, förnuftig. Jolin Mjölnarfr. 21 (1865).
(6) -VRÄNGARE. (skäl- 1774 osv. skäla- 18641936) (i sht i skildring av ä. förh.) person som i bedräglig avsikt flyttat råmärken l. som vittnat falskt om råmärken o. d., råmärkesflyttare, råflyttare; äv. = -gast; äv. bildl.; jfr skillnads-vrängare. Crælius TunaL 65 (1774; om skälgast). Livijn 2: 96 (1831; bildl.). På skälwrängarens och menedarens graf .. wäxer aldrig gräs och faller aldrig rägn, eller dagg. Afzelius Sag. 7: 54 (1853). Widén Jordag. 16 (1921; om skälgast).
(13) -VÄXLING. (†) ordstrid med argument. Celsius G1 1: 240 (1746).
(2) -ÖPPNING. vävn. om öppning bildad av ett vävskäl. TT 1871, s. 322.
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKÄLA-GAST, -VRÄNGARE, se A.
C (†): (6) SKÄLE-GATA. av nedrasade stenmurar omgiven markväg (i ägogräns); jfr gata 1. Åhstrand Öl. 156 (1768).
(6) -STRÄNG. rågång, gränslinje. HammarkDomb. 19/6 1618.
D: (8) SKÄLS-LAND. (skäl- 15431950 (om ä. förh.). skäls- 1543 osv.) om ett i övre Norrl. i sht förr använt ytmått (särsk. för åkerjord) av (i olika trakter o. under olika tider) något varierande storlek, vanl. motsv. en åttondedels tunnland (dvs. c. 617 m2), eg. så stor del av en åker som besås med ett skäl utsäde; äv. om kameral måttsenhet (äv. för värde av rätt till fiskevatten) motsv. 1/64 mantal; jfr skäl, sbst.4 9. (De skattskyldigas) fiiskeuatn ere (i Piteå socken) werderath i spanland eller skeland. NorrlS 1—6: 282 (1543). Å hemmansdelen .. finnes .. endast lindor, enligt uppgift till 6 skälslands vidd. PT 1911, nr 118 A, s. 3. Rig 1960, s. 70 (om ä. förh.).
(11) -MAN. [fsv. skiäla man, domare; jfr ä. d. skælsmand, domare, rättskaffens man] (†) man med förstånd o. omdöme. G1R 1: 279 (1524).
(14) -SLUT. slutledning, slutsats. Isogæus Segersk. 131 (c. 1700).
-STICKA, se A.
(10) -ÅLDER. [fsv. skiäla alder] (†) om den ålder i en människas liv, då hennes själsförmögenheter l. förstånd nått en sådan utveckling att hon är i stånd att själv bedöma sina handlingar, fatta beslut o. taga ansvar o. d., mogen ålder. Hwar .. (sockenborna) icke ähre komne til skäls ålder, så förmanas fliteliga, att the sådana stycker (dvs. Fader vår, trosbekännelsen och budorden) lära med thet första och icke biuda sig til sacramentet, för än thet skeet ähr. Kjöllerström FörarbKO 1571 43 (i handl. fr. 1551).
Spoiler title
Spoiler content