publicerad: 1971
SKITEN ʃi3ten2, l. SKITTEN ʃit3en2 l. SKETEN ʃe2ten2, p. adj. -tet; -tne, -tna; -tnare. adv. -TET.
Ordformer
(sket- (-ie-) 1599 osv. skit- (-ij-) 1557 osv. skitt- 1542 osv. -en 1542 osv. -in 1582 (: skittin, n. pl. obest.)—1741 (: skitit, n. sg. obest.))
Etymologi
[fsv. skitin, sv. dial. skit(t)en, sket(t)en; jfr fd. skidhen (d. skiden), nor. skitten, fvn. skitinn; eg. p. pf. av SKITA, v.2 — Jfr SKITNA]
Anm. Här icke upptagna användningar av skiten behandlas under SKITA, v.2 (numera i sht i vissa trakter vard. l. bygdemålsfärgat) nedsmutsad l. förorenad med exkrementer; ofta allmännare: nedsmutsad l. smutsig l. lortig l. oren; jfr SKITIG. Een skitten soo gör gerna andra så medh sigh. LPetri DialMess. 139 a (1542). Gudz Son gick öffuer then swarte Bäcken, hwilken war skitin aff then feta Jorden. Lælius Bünting Res. 2: 52 (1588). Hann råkade slå barnett .. och skedde för thett att barnett war så otuchtigtt, och giorde sinn otuchtigheett på bänckenn, jtem efter barnett war så skititt, derföre kastade hann thet vthi förstugenn. 3SthmTb. 4: 170 (1601). (Bonden) lade .. sigh strax vppå Bänken, medh sijna oreena kläder och skitne skoor. Balck Es. 38 (1603). När thet regnar, är thet så skittit, slemt och skarnot, at ingen kan behielpa sigh vthan stöflar. Petreius Beskr. 1: 6 (1614). Man skall intet kasta bort det skietne watnet förr än man får det rena. Celsius Ordspr. 11: 498 (c. 1710). ”Rosa .. är skiten om svansen,” sade Henrika, medan hon trevade rätt på kons spenar. Kernell UtfGrönGob. 287 (1942). — särsk.
a) (†) i det bildl. uttr. fiska i skitet vatten, fiska i grumligt (se GRUMLIG 1 slutet) vatten. Gustaf II Adolf 81 (c. 1620).
b) oeg. l. bildl. (jfr a): dålig, usel, eländig, ömklig; äv.: skamlig, skändlig, lumpen, tvivelaktig. Balck Ridd. E 5 b (1599; om djur). Effter lyckan (att få tala med Ebba Brahe) mig ey hafwer mått wederfaras, då hafwer iag then dristighet uppå mig tagit, .. thetta groowa och skittna papper, med min onda styl, till at bemåla. Gustaf II Adolf 584 (c. 1614). Hwad slemt är att böria och skittit att enda: thet tu fly måste. Därs. 71 (c. 1620). Dhen som blandar sigh i skitna trätor, han får stanck för omaaket. Grubb 146 (1665). Harmen att känna sig munlåst af ett kotteri skitna qvinnor .. har vållat mig mera olust och ohelsa än alla lumpna intriger. Strindberg Brev 6: 28 (1886). All snålhet tar en skiten ända. Landsm. XI. 2: 18 (1896). Du är precis lika snäv och sketen som du var en gång, då du stack hemifrån första gången. Karlzén BlåNov. 182 (1951).
Avledn.: SKITENHET, r. l. f. (numera i sht i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) förhållandet l. egenskapen att vara smutsig l. smutsaktig (förr äv. konkret: orenlighet, smuts); numera företrädesvis mer l. mindre bildl. (jfr skiten b), särsk.: uselhet l. eländighet l. skändlighet. (Jesus) Gör .. tigh ett Baad, och twättar tigh ifrå tina Synders skittinheet. PJGothus Mollerus Myst. 229 (1604). Then fiortonde Jungfrw-dygden är, Kropsens Reenligheet, att een vng Pijga håller sigh renliga medh twätning .. så att hon på then ena sijdan skyyr högferdena, på then andra skittinheetena. PJGothus Martini 196 (1608). (Lat.) Inquinamentum .. (sv.) Omflot, skijtenheet, thet som söölar en ting, söölerij. Linc. Pp 6 b (1640). Det (dvs. den äldre kvinnans inställsamma fjäskande för den unge mannen) är typiskt i sin banala skitenhet. Hedberg BleknBrud. 210 (1951).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content