SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1971  
SKITA ʃi3ta2, v.2 -er, sket ʃe4t, sketo ʃe32, skitit ʃi3tit2, skiten ʃi3ten2 (pr. ind. sg. skiter 3SthmTb. 3: 143 (1600) osv. — imper. sg. skit Schultze Ordb. 4292 (c. 1755) osv. — ipf. ind. sg. sket (sche-, skie-, skje-, -ee-) Forsius Fosz 556 (1621) osv. — ipf. ind. pl. sketo Östergren (1939) osv. — sup. skitit (-et) Lind 1749 osv. skittit UppsDP 18/8 1596, 2VittAH 3: 285 (i handl. fr. 1601). — p. pf. skiten Lind (1738) osv.; jfr SKITEN). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. schi-, -ij-)
Anm. Ordet skrivs stundom i eufemistiskt syfte enbart med angivande av initial bokstav(sförbindelse) med åtföljande streck o. final bokstav, t. ex. i inf. s-a, i pr. sk-r. Ombildning av ordet i eufemistiskt syfte förekommer stundom. Strindberg Brev 2: 177 (1880: skyter; i bet. 1 d α).
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. skita; jfr fd. skidhæ (d. skide), nor. skite, fvn. skíta, mlt. schīten (lt. schieten), mnl. schīten (holl. schijten), fht. scīzan (t. scheissen), feng. scītan (eng. shite); rotbesläktat med lat. scindere, klyva, gr. σχίζω, klyver, lett. šķidrs, tunnflytande, lit. skíesti, förtunna, avskilja, förorsaka diarré, o. sannol. med SKIDA, v.2 — Jfr BESKITA, SCHISMA, SCHYTTGÄLB, SKIT, SKITA, sbst., SKITEN, SKITRA, SKITT, sbst., SKITTARE]
(numera bl. vard. l. i folkligt l. mer l. mindre vulgärt spr.)
1) tömma tarmen, ha avföring, göra sitt tarv; äv. i utvidgad anv.: fjärta, fisa. VarRerV 37 (1538). Han (dvs. Reinike) kneep, han sleet, han slogh och beet, / Isgrim hylte, skränte och skeet. Forsius Fosz 556 (1621). Stenskuetta .. (är) En fogel som skiter på hwar steen. Verelius 232 (1681). När een är död, så skijter Hunden på Grafwen. Celsius Ordspr. 5: 108 (1718). Förargeliga kräk (dvs. fåglar)! som pipen här i trän, / och skiten på de löf, som Eder skugge gifva. Wallenberg (SVS) 1: 115 (1769). Nu är det fyra dagar sen jag fick skita ordentligt. Lundgren Miller KräftVändkr. 106 (1955). På morronen har .. (råttan) ätit upp halva tvålen och skitit i tvättfatet. Wassing Dödgr. 38 (1958). — särsk.
a) med obj. betecknande avföring l. fjärt; äv. i uttr. skita blod, avge blod vid tarmtömning. Han (dvs. fjärdingsmannen) skall een skysshest skaffa hijt / Eller han skall skijta en fannerss skijt. Rondeletius 34 (1614). (Prästen) skeet een stoor Lort vthi Kyrckian. Ulsp. B 4 b (1661). Nordforss (1805: Skita blod).
b) i uttr. skita i byxorna, förr äv. brackan, göra i byxorna, göra på sig; ofta i fraser som beteckna att ngn blir mycket rädd. När .. (de svenska soldaterna) höre een Pålack nempnas hadhe the så godtt som skittitt i brackan. 2VittAH 3: 285 (i handl. fr. 1601). Jag brydde mig inte ett förbannat dugg om ifall flickorna .. sket i byxorna (av rädsla). Wedberg Miller StenbVändkr. 243 (1956).
c) med obj. o. predikativ; särsk. i förb. med adj. full o. obj. betecknande ngt som fylles av (l. ngn l. ngt som fullständigt nedsmutsas av) exkrementer vid tarmtömning (förr äv. bildl., i uttr. skita full ngn, överösa ngn med skymford l. ovett). Nordforss (1805). (Sv.) Skita full .. någon .. (lat.) ignominia l. conviciis quem offundere, insectari. Lindforss 1824).
d) i vissa bildl. uttr.
α) skita i ngn l. ngt, betecknande att ngn ringaktar l. föraktar l. icke bryr sig om ngn l. ngt; särsk.: strunta i ngn l. ngt; jfr β. Jochim .. sade sigh wela s-a i handskana (som voro lämnade i pant för öl), wille hafwa antingen penningar eller kiortelen. ConsAcAboP 1: 216 (1646). Kiöllerström .. war mycket otidig ock utlät sig, at han S(alva) V(enia) skiet i både Probst ock Präst. ÅgerupArk. 1750. För öfrigt är .. (kungen) på mycket dåligt humeur och ’sk-r i illuminationen af staden'. Edholm C15T 48 (1860). Ja skiter i å vara sjuk när ja inte får pannkaka sa pojken. Koch GudVV 2: 49 (1916). Var har du den toppiga mössan? skrek Klas Arnulfson .. Det ska du skita i, sa Kristian. Lo-Johansson Gen. 297 (1947). Budordet Sköt dej själv och skit i andra. Hedberg VKind. 283 (1954). särsk. i uttr. skit i det l. det!, strunta i det l. det!; äv. allmännare, betecknande att ngt av den talande uppfattas ss. likgiltigt l. betydelselöst: strunt i det l. det!, det gör detsamma med det l. det. Det blir till att skumpa på ambulansen i timtal, innan man hinner fram till .. (läkarna). Men skit i det. Vi (som blivit sårade) är svenska pojkar — vi klarar oss nog. Sörman Aloë 182 (1931). Vi måste hitta .. (sockan), viskade Staffan. — Ä, skit i sockan! sa Barbro. Gustaf-Janson KärlekDec. 188 (1959). Skit i att lyssna på dom och kom nu så följer jag dig ut, manar Alfred och föser Björn före sig ned till kökstrappan. Wassing GropSkog. 20 (1965). Anm. I uttr. skit i det l. det! fattas skit vanl. ss. imper. I den allmännare anv. kan skit emellertid också fattas ss. sbst. (jfr SKIT 2); jfr med avs. på konstruktionen LORT 2 c o. SKITT, sbst. 2 a.
β) (†) skita på ngn l. ngt, = α. Han hafuer hört desze ordh vtaf Philipz mun: at hann icke mere achtar denn nÿe Rättigheten (dvs. den i skomakarnas skrå nyligen insatta punkt som fastställde antalet svenska o. tyska skomakare i Sthm) ähnn en hunsfått, och han skiter på skråån. 3SthmTb. 3: 143 (1600). Ästu så rättrådigh i dina andre saker, som du här uthi (dvs. en tvist om öl) är, så vill iagh s-a på sådhan rådhman. BtHforsH 1: 210 (1635).
2) [anv. utgår sannol. från en folklig föreställning att det var farligt att träffas av träck från ”skitande” fågel] (numera nästan bl. i skildring av ä. uppfattning, i sht folklor.) om fågel (särsk. gök): utöva olycksbringande makt på (ngn), dåra (se d. o. I 1); särsk. i uttr. bli skiten, bli utsatt för olycksbringande makt, bli dårad (dels med, dels utan bestämning inledd av prep. av, betecknande fågel). Då någon första gången får höra någon af dessa Fåglar (bl. a. lommen, kråkan, göken) innan han har hunnit äta något så har han blifvit skiten. Att blifva skiten af Lommen då får man sår Fötter — af Göken då skall man blifva torr och mager. Arv 1953, s. 6 (1885). Hör man en fågel första gången på våren på fastande mage, säges man bli skiten av den fågeln. Att bli skiten av lommen är ej bra. Därs. s. 6 (1912). Bit i någonting, annars skiter göken dig. Därs. s. 4 (1915). Går du ut oäten om våren, så kråkan får skita dig (första gången man hör kråkan), så dör du. Därs. s. 6 (1941).
3) [jfr 2 o. med avs. på bet. BESKITA 2] refl.: bedra sig, missta sig. Troru inte man vet va de e för unge man fått! Men den gången schet du dej. I dag fanns ja hemma. Sjöman Lekt. 362 (1948). Tror han att han här skall plocka en liten dunkyckling, så sket han sig! Moberg Utvandr. 358 (1949).
4) [anv. utgår sannol. urspr. från ssgn SKIT-RÄDD] ss. förled i ssgr med adjektivisk senare led, angivande (mycket) hög grad: mycket, särdeles, utomordentligt.
Särsk. förb. (till 1; numera bl. vard. l. i folkligt l. mer l. mindre vulgärt spr.): SKITA NED104 l. NER4. utföra tarmtömning på (ngn l. ngns kläder); äv. refl., i uttr. skita ned l. ner sig, göra på sig l. i byxorna (äv. om djur: vid tarmtömning smutsa ned sig med sina exkrementer); förr äv. bildl., i uttr. skita ned ngn, överösa ngn med skymford l. ovett. Lindfors (1824; äv. bildl.). Men ett jag ber dig: / Sk-t inte ner dig. Kakamoja 40 (1872). Lundkvist Vindingev. 140 (1956; refl., om kreatur).
SKITA UNDER SIG. (†) göra på sig; göra i sängen; äv. bildl.: misslyckas l. dyl. Serenius Ddd 3 b (1734; bildl.). Dens. (1741). (Sv.) Han skjet under sig, (t.) er schisz im Bette, er beschisz sich. Lind (1749).
Ssgr (numera bl. vard. l. i folkligt l. mer l. mindre vulgärt spr.): (4) SKIT-BRA. mycket bra. SvD 1970, nr 104, s. 14.
(4) -FULL. ordentligt l. mycket full, dödfull. Landsm. XVIII. 8: 42 (1900; angivet ss. studentuttryck från Uppsala).
(4) -GLAD. jfr -bra. SvD 1970, nr 226, s. 22.
(1) -HUS. [möjl. delvis till skit] avträde, ”dass”; äv. oeg. l. bildl., om oren l. smutsig lokalitet o. d. Verelius 137 (1681). Hedberg VarförLeka 221 (1970; bildl. om världen).
(1) -HÅL.
1) hål i bänk på avträde l. i torrklosett genom vilket man förrättar sina behov; förr möjl. äv.: avträde, ”dass”. (Sv.) Skit-hål .. (lat.) Forica .. (t.) Scheiszloch. Schultze Ordb. 1759 (c. 1755).
2) ändtarmsöppning, ”arshål”. Anderberg Kain 40 (1948).
(1) -NÖDIG. som är i behov av att ha avföring. Jonsson SomBruk. 186 (1939).
(1) -RÄDD. [jfr t. scheissbange; jfr äv. byx-ångest, byxis] rädd så att vederbörande gör l. kan göra på sig, mycket l. förskräckligt rädd; jfr skita, v.2 4. Verelius 202 (1681).
(4) -SEXIG. jfr -bra. SvD 1970, nr 104, s. 14.
(4) -SNYGG. jfr -bra. SvD 1970, nr 104, s. 14.
(1) -STOL. (i sht förr) nattstol. Serenius (1741).
(1) -TRÄNGD, p. adj. [möjl. delvis till skit] = -nödig; förr äv. oeg.: (som ser ut att vara) olycklig l. enfaldig o. d. Lind (1749). Lindfors (1824; äv. oeg.).
Avledn. (till 1; numera bl. vard. l. i folkligt l. mer l. mindre vulgärt spr.): SKITARE, sbst.2, m.||(ig.) [sv. dial. skitare (äv. ss. okvädinsord)] person som (ofta) gör sitt tarv l. släpper vädret; förr äv. i bildl. anv., föraktligt l. ss. okvädinsord: usling, ynkrygg, stackare, stympare, klåpare, odugling; jfr skit 2 d α, skittare. Görvell har gått illa åt mig uti en critik i Allmänna Tidningarna. .. Och ingen af Er, Era skitare, har förswarat mig. Wallenberg (SVS) 2: 136 (1771). SvAnekd. 1: 137 (1838). jfr bläck-skitare.
SKITERI104. [jfr t. scheisserei] (numera föga br.) handlingen att göra sitt tarv; förr äv. i bildl. anv., särsk. betecknande ngt ss. värdelöst l. odugligt: strunt, skräp (jfr skit 2). Lind (1749; under scheysserey). (Sv.) Skiteri .. (lat.) Cacatio, res vilis, inhonesta. Schultze Ordb. 4293 (c. 1755). (Sv.) Dät är Skiteri med dän saken, (lat.) Res nihil est. Därs. jfr bläck-skiteri.
Spoiler title
Spoiler content