SKOFFLA skof3la2, äv. skωf3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[sv. dial. skoffla; jfr dan. o. nor. skufle; sannol. av mlt. schūfelen, till schūfele (se SKOFFEL)]
(i sht i vissa trakter) skovla l. skyffla (ngt); äv.: med skyffel avskära o. avlägsna ogräs från (gångar o. d.), skyffla. (Redskap) att skoffla (möjl. dock felaktigt för sköffla) Gånger med. Rålamb 14: 147 (1690). När jag .. ej bortskåfflar snön från min dörr, så är det jag sjelf, som tillåter mig bli insnögad: men jag vil icke, at en annan skal befalla mig skoffla den. Kellgren (SVS) 4: 268 (1782); möjl. till SKOVLA. Östergren (1939).
Särsk. förb.: SKOFFLA IN10 4. (i sht i vissa trakter) skovla in (ngt); särsk. oeg.: skovla i sig (mat). Isberg Jenkins Brent 65 (1919).
