SKOFFEL, sbst.1, r. l. f. Anm. Beträffande sådana böjnings- o. ssgsformer som skofflar, pl., skoffla-, se SKOVELanm.
Ordformer
(äv. skåffel)
Etymologi
[sv. dial. skoffel; jfr d. skuffel; sannol. av mlt. schūfele, av fsax. scūfla, motsv. fht. scūvala, scūfla (t. schaufel), till mlt. schūven, fht. scioban (se SKJUVA). — Jfr SKOFFELHATT,SKOFFLA]
(†) skovel l. skyffel. (Avfall o. sopor böra samlas) fram för husen .. uppå et wist ställe .., hwarest enär den kärran förbijgår, hwilken till wissa qwarter är förordnadt, en wid hwart huus straxt utstiger och med egen skoffel hwad som der förut samblat wore, uppå kärran uphäfwer, och det så snart teckn gifwes med en klocka utaf den som kärran förer. HSH 30: 342(1718). Heinrich(1814; med hänv. till skåfvel o. skyffel). Dödgräfvaren, som skramlar bland stenarna med sin jernbeslagna skoffel. Blanche Våln. 322(1847). — jfr TRÄ-SKOFFEL.
Ssgr (†): SKOFFEL-HYVEL. hyvel använd för framställning av skovelblad (se d. o. 1); jfr skovel-skava. BoupptRasbo 1769.—
