SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1972  
SKOLKARE skol3kare2, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr dels fsv. skulkare, person som smyger sig fram l. som lurar på ngn, dels d., nor. o. eng. skulker; avledn. av SKOLKA]
1) motsv. SKOLKA 1: person som skolkar l. har benägenhet att skolka; äv. (numera bl. tillf.) motsv. SKOLKA 1 b, om person som ”maskar” i sitt arbete o. d. (Sv.) Skolkare .. (fr.) Fainéant. Nordforss (1805); möjl. till 2. Lindfors (1824). Officerarne fingo ingen anledning att förarga sig öfver de sölandes .. dröjsmål; ingen enda skolkare fanns i lägret. Dahlgren Stanley 1: 282 (1890). Karakteristisk för Karl (IX) är hans vana att i riksdagskallelserna hota skolkare med kännbara viten. SvRiksd. 3: 445 (1933). — jfr RÖST-, VAL-SKOLKARE. — särsk.
a) motsv. SKOLKA 1 a; företrädesvis i ssgr. jfr LICENS-, SKATTE-SKOLKARE.
b) (numera bl. tillf.) motsv. SKOLKA 1 c, om deltagare i dryckeslag som för sin del (i smyg) håller igen på l. ”smiter” från drickandet. Björkman (1889).
2) motsv. SKOLKA 2, om skolelev l. studerande som skolkar l. har benägenhet att skolka. (Sv.) Skolkare .. (fr.) Libertin. Nordforss (1805). Dahm Skolm. 203 (1846). Pojkar skolkar mer än flickor. Många skolkare har besvärliga hemförhållanden. Skolvärld. 1963, s. 1416. — särsk. (†) motsv. SKOLKA 2 b, om skolelev som i stället för att gå i skolan driver omkring på gatorna. Nordforss (1805).
Anm. Till SKOLKARE ha, i anslutning till ord med de lat. ändelserna -is o. -us, bildats dels (det i sht förr i skolspr., om skolkande skolelev använda) skolkis, m.||ig.; best. -en; pl. -ar (RBerg i Landsm. XVIII. 8: 36 (1910)), dels (det förr, om skolkande person, möjl. enbart skolkande skolelev använda) skolkus, m. (Schroderus Dict. 130 (c. 1635), Dens. Lex. 14 (1637)).
Ssgr: (2) SKOLKAR-, äv. SKOLKARE-HEM. (i Sv. under tiden 1897—1907 existerande) uppfostringsanstalt för barn som hade benägenhet att skolka l. som på grund av föräldrarnas tredska o. d. hindrades i sin skolgång l. som på grund av vanart ansågos böra skiljas från skolan. PT 1896, nr 45, s. 3. Gadelius Själsl. 1: 288 (1921). —
(1, 2) -SJUKA. (numera bl. tillf.) benägenhet att skolka. Tenow Solidar 3: 143 (1907). —
(2) -SKOLA. [jfr eng. truant school] (förr) = -hem. SD 1895, nr 268, s. 3. BtRiksdP 1902, I. 2: nr 30, s. 23 (om förh. i Norge).
Spoiler title
Spoiler content