SLOFS slof4s l. SLUFS sluf4s, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(slofs 1892 osv. slufs 1941 osv.)
Etymologi
[sv. dial. slofs(er), slufs(er), person som går tungt o. långsamt l. drar benen efter sig, (i sin klädsel) vårdslös l. slarvig person, illa uppfostrad människa, tölp, slusk; jfr nor. dial. slufs, smutsaktig l. sluskig man; jfr äv. sv. dial. slufsa, smutsigt o. trasigt klädd kvinna, nor. dial. slufsa, smutsaktig l. sluskig kvinna; möjl. (åtminstone delvis) till sv. dial. slofsa, slufsa (se SLOFSA). — Jfr SLOFSIG]
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) (mans)person som slafsar l. grisar ner omkring sig (i samband med ätande); illa uppfostrad människa (man), slusk l. tölp l. grobian; stundom äv. om djur som är självsvåldigt l. illa fostrat o. d. Låt Lilla ha brödskalken, din lede slofs där! Du gapar och äter jämt som en leder varg, du Bängt! Bondeson MVK 175(1880, 1903). Dens. Glimm. 20(1892; om höns). Gå och sopa nu, så en annan kan stiga på golvet, sa hon. Slufs. Vad är det med dig? Du ser ut som du hade fått tandslag. Jonsson Fly 118(1941). Så låter du (dvs. fästmannen) mej (dvs. fästmön) gå å vänta här en halvtimme, Å detta på min namnsdag! Nähä du, nu får det vara nog. Din slufs! — skrek hon. GbgP 1948, nr 42, s. 10.
