[sv. dial. (Götal.) smätta, smitta; jfr d. dial. (Jylland) smitte, glida, nor. dial. o. fär. smetta, kila, smita o. d.; sannol. av ett germ. sment- (jfr ett germ. smanþ- i feng. smōþ, slät, varav eng. smooth), möjl. avlägset besläktat med SMITA, v.1—2. — Jfr SMATT, sbst.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) smita (se SMITA, v.2 I 1); hoppa, sprätta, spritta. Plötsligt slogs den blanka spegeln i spillror, det var visst en fisk, som smatt därute. Dahllöf BHank 42(1943). De underligaste träd stodo på ömse sidor om stigen, och mellan grenarna (i undervattenslandskapet) smatt hela flockar av småfisk. Därs. 137. Pojken har tur (med håven). Han plockar snabbt upp så många smättande räkor han kan få tag i, säkert ett tjog, släpper ner dem i spannen, lägger en liten tångruska överst och gör sig redo för nästa drag. GHT 1962, nr 165, s. 6.
Särsk. förb. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SMÄTTA IN10 4. (med hoppande l. sprittande rörelser) smita in. Det (dvs. fiskarna) är mina små fåglar, skrattade mannen (som bodde under havet), di smätter in rätt som det är. Dahllöf BHank 137(1943).
