SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1981  
SNÄSA snä3sa2, v. -er, -te, -t, -t; i sup. äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) snäsit snä3sit2; förr äv. SNESA, v. -er, -te, -t, -t; förr äv. SNÄSAS, v. dep. (sup. -at Murenius AV 520 (1662). -it Törngren Jepson LadyNoggsMedl. 42 (1912: snäsi'). -t Modée HåkSmulgr. 4 (1738) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ERI, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(snes- (-ee-) c. 16351755. snäs- 1614 osv. -a 1614 osv. -as 17821799)
Etymologi
[sv. dial. snesa, snäsa, snäisa; jfr nor. dial. sneisa, ge stickord, (opers.:) sticka l. riva i lemmarna; sannol. till roten i SNIDA, v.1; formen med -ä- kan bero på anslutning till FRÄSA, v.1 — Jfr SNÄSA, sbst., SNÄSIG]
skarpt, ohövligt o. kort l. bryskt svara l. tilltala (ngn) l. (i sht) tillrättavisa l. klandra (ngn) l. på sådant sätt avfärda l. avspisa (ngn); äv. med sakobj.; äv. utan obj.; äv. ss. anföringsverb: i snäsig ton yttra; äv. i (det äv. med huvudtrycket på åt uttalade) uttr. snäsa åt ngn, snäsigt åthuta ngn; förr äv. ss. dep. Rondeletius 52 (1614). Almoso gif med lust; och snäs en fattigan icke. Nicander Syr. 3 (1759). Förbannade sed, / At snäsas och träta. Envallsson AllaNögda 30 (1782). Jag får ej bruka vissa ord — hvarför? / Hvar fråga snäses blott. Atterbom 2: 41 (1827). Detta (dvs. att eleven icke påverkats av lärarens undervisning) anmärkes här såsom ett fel af Läraren, som derföre mera än en gång borde snäsas. UrKorrCronholm 176 (1864). Stafva fräste och snäste derute i kök och skafferi. Hedenstierna FruW 67 (1890). Neander 70År 29 (1929: åt). Hedberg Blomb. 97 (1953; ss. anföringsverb). — jfr AV-, BORT-, TILL-SNÄSA o. O-SNÄST. — särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: snäsig. Jag väntar icke af tankelättjan, eller af den snäsande fördomen, att de skola finna dessa föregående anmärkningar grundade. Leopold 3: 347 (1794, 1816). ”Hvem kan hjelpa det”, sade gubben i snäsande ton. CFDahlgren 5: 148 (1833). ÅbSvUndH LIX. 2: 118 (1940; om förmaning).
b) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, om handlingen att snäsa; ss. vbalsbst. -ning äv. i konkret(are) anv., om (i skrift utformad) enskild avsnäsning; snäsa l. snubba. Verelius 236 (1681: Snäsande). Der til med, hörde iag stadigt, snesningar för Gen: Majorerne och öfwerstarne wancka. HH XXXIV. 2: 237 (c. 1715). Skulle man icke mota Olle i grind och hålla en snäsning i beredskap som skulle täppa munnen på lushundarne! Strindberg Brev 4: 251 (1884).
c) bildl. Fienden, framtågade .. obehindrad ... Nu skall han likväl vara snäst, tör ock hända tvungen att åter tänka på sin reträtt. Ekman Dagb. 208 (1790). Ur skon framkikade en tå, / Förgäfves snäst utaf det bistra vädret, / Den kunde ingen fristad få / Utaf för detta öfverlädret. Lenngren (SVS) 2: 104 (1794).
d) ss. vbalsbst. -eri, särsk. konkret(are): snäsigt yttrande o. d. SvLittTidskr. 1971, nr 2, s. 13 (i pl., konkret(are)).
Särsk. förb.: SNÄSA AV10 4. snäsigt avvisa l. avfärda l. avspisa (ngn l. ngt), avsnäsa; äv. ss. anföringsverb. Altid har jag snäst af dem, som tadlat hans födsel. Ekelund Fielding 96 (1765). Det skulle .. fröjda mig om du .. snäste af det Fahlcrantzska svarta kätteriet. AFLindblad (1835) i 2Saml. 9: 89. Krusenstjerna Pahlen 4: 123 (1933; ss. anföringsverb). jfr avsnäsa.
SNÄSA TILL10 4. ge (ngn l. ngt) en snäsa, kort avspisa (ngn l. ngt) o. d.; äv. ss. anföringsverb; jfr snäsa av. Sahlstedt (1773). (O. v. Fieandt) Tog en perla förrn han for, / Snäste till sin yngre bror, / Gaf vid ån en örfil redan, / Rökte friskt i Perho sedan. Runeberg 2: 73 (1846). Cygnæus 3: 253 (1861; med sakobj.). Du är dum! snäste hon till. Siwertz Sel. 1: 101 (1920). jfr tillsnäsa.
SNÄSA ÅT, se snäsa, v. huvudmom.
Ssg: (Anm. Ssgn kan äv. hänföras till snäsa, sbst.): SNÄS-ORD. snäsigt ord, ord innehållande en avsnäsning. Envallsson Nybygg. 11 (1783).
Avledn.: SNÄSARE, m.//ig. (numera bl. mera tillf.) snäsig person. WoL 1539 (1889). Östergren (1943).
Spoiler title