SOLLICITANT sol1isitan4t l. 01—, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-tant 1618 osv. -tent 1731 (: sollicitenterne, pl. best.))
Etymologi
[jfr t. sollizitant, eng. solicitant; av lat. sollicitans (gen. -antis), p. pr. av sollicitare, uppröra, söka beveka (se SOLLICITERA)]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) motsv. SOLLICITERA 2, 3: person som ansökt om att komma i åtnjutande av sin rätt l. om att bli delaktig av förmån l. hjälp o. dyl. l. anmält sig ss. sökande till tjänst l. stipendium o. d., (rätt- l. hjälp)sökande l. supplikant. CivInstr. 30(1618). The Sollicitanter, som den lägenheet (dvs. tjänsten ss. sacellan i Algutsboda) sökia. VDAkt. 1690, nr 181. Då Staten i vårt land gör så godt som intet för den egentliga Konsten, så äro både Kung och Prins öfverlupna af sollicitanter i denna väg. Tegnér Brev 6: 30(1830). KansliH 1: 24(1934; om förh. 1626).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): A: SOLLICITANT-FÖRORDNING. (sollicitants- 1723) förordning innehållande förbud för sollicitanter att besvära Kungl. Maj:t med ärenden avsedda att först anmälas hos landshövding l. domstol o. d.; jfr -plakato. sollicitations-förordning. PH 1: 393(1723). —
