SPJÅKA, v. -ade (UUKonsP, Holmström).
Etymologi
[sv. dial. spjåka, krångla; sannol. sidoform till SPÅKA, v., o. eg. med bet.: spå]
(†) prata l. fantisera. När wij komme uth på gatan, gåendes bort åth nye broen, ginge Ahlefeldt och iag något föruth, och spiåkade åth torget, men när wij komme moot torghörnet, skildes wij åth. CBonde i UUKonsP 13: 285 (1679). Fick iag en tijma med Phillis att språka, / Var ingen på iorden så lycklig som iag; / Jag låg hela natten, iag drömde, iag spiåka, / Jag bygde i luften slott alt intill dag. Holmström Vitt. 202 (c. 1700). Anm. I nedan anförda språkpr. är spjaka sannol. felaktigt för spjåka (o. har möjl. den antagna bet.: spå). Le leka / näj neika / ja jaka / nå nåka / .. spå spjaka. JBureus (c. 1594) hos Lindroth Bureus 61.
