SPONK spo4ŋk, r. l. m. l. f.; best. -en.
Etymologi
[sv. månsing spånk, n., dricka (särsk. svagdricka); möjl. av skotsk eng. spunkie, sprit, till eng. spunk, fnöske, eld, humör, mod, av ir. sponc l. gael. spong, båda med bet.: fnöske, av lat. spongia, svamp (se SPONGIE). — Jfr SPONKEN]
(starkt vard.; numera mindre br.) sprit (särsk.: brännvin); äv.: sup. Nu ska' vi' in å ha oss lite ”käk” med en ”spånk” till. SthmKväsargrabbar 8 (1896). Siden-Olle vädrade ”spånk” ungefär på samma sätt som öknens kamel vädrar vatten. Niska Äv. 105 (1931).
