publicerad: 1985
SPRÄCKLIG spräk3lig2, adj. -are. adv. -T; äv. (numera bl. arkaiserande l. skämts.) SPRÄCKLOT spräk3lot2 l. -ωt2, adj.; n. o. adv. =.
Ordformer
(sprekl- 1541—1750. spräckel- 1785. spräckl- (-eck-, -ekk-) c. 1570 osv. spräkl- 1538—1852. -et 1642. -ig 1639 osv. -it c. 1730. -og c. 1600—1762. -ot (-ott) 1538—1769. -ug 1686—1734. -ut 1731—1737. -åt 1682)
Etymologi
[fsv. spräklotter, motsv. fvn. spreklóttr, nor. dial. spreklutt, mht. spreckeleht, spreckeloht (t. dial. sprecklicht, spreckelicht); jfr äv. d. spraglet, eng. dial. spreckled; avledn. av (stammen i) SPRÄCKLA, sbst. — Jfr SPRÄCKLING]
som har l. är försedd med (stora) oregelbundna fläckar (l. strimmor l. ränder l. prickar) av två l. flera färger (stundom utan att ngn grundfärg kan urskiljas), ofta liktydigt med: (små)fläckig l. brokig l. mångfärgad l. melerad (se MELERA, v. 1 a) o. d.; om djur särsk.: som har (en färgteckning bestående av stora) oregelbundna fläckar av annan färg än grundfärgen, om häst särsk.: skäckig (se d. o. 1 b); stundom närmande sig l. övergående i bet. dels: ådrig l. strimmig l. flammig o. d., dels: starkt avstickande från grundfärgen, starkt lysande; äv. i utvidgad anv., särsk. om färg l. glans o. d.: som kännetecknas av sådana fläckar. En spräcklig lo, tiger, höna. En spräcklig halsduk. Spräckligt tyg. Spräckliga strumpor. Spräcklig marmor. VarRerV 54 (1538; om orm). Rubiner och spräklotta stenar, och allahanda ädhla stenar. 1Krön. 29(”30”): 2 (Bib. 1541). Öringen är spräklogare än Laxen. Bureus Suml. 40 (c. 1600). Spegel GW 136 (1685; om glans). Hiärne Berghl. 460 (1687; om färger). Gode Teckn af Färgen (på hästar) .. Spräklot medh mycket hwijt där ibland, äro goda och lustiga. Rålamb 13: 117 (1690). Kling Spect. K 1 a (1735; om kläder). Gatan fortsatte rakt framåt i en slingrig landsväg mellan böljande och spräckliga fält. Malmberg Åke 29 (1924). Med sina skarpa, oförmedlade färger verkade tavlan rent av spräcklig. Östergren (1944). Lindgren AllBarn 38 (1946; om kattunge). — jfr BLÅ-, BRUN-, GRÅ-, GRÖN-, GUL-, LJUS-, ROST-, RÖD-, RÖDGUL-, SVART-, VIT-SPRÄCKLIG m. fl. — särsk.
a) [pälsen har spridda, oregelbundet placerade, i form o. storlek mycket olika, bruna l. svarta fläckar] (†) i uttr. spräcklig säl, sälen Phoca vitulina Lin., knubbsäl. Holmström Ström NatLb. 1: 57 (1851). Bland .. (de sälar), som finnas utefter wåra kuster, märkas gråsälen, den ringlade sälen och den spräckliga sälen. Berlin Lrb. 35 (1876). Schulthess (1885).
b) (†) i uttr. spräcklig odört, växten Conium maculatum Lin. (som har rödfläckig stjälk), odört. Lovén Anv. 103 (1838).
c) [anledn. till benämningen torde vara beståndens brokighet (framkallad av de skära honexemplaren o. vita hanexemplaren)] (†) i uttr. spräckliga kattfötter l. harefötter, växten Antennaria dioica (Lin.), Gaertn. (tidigare Gnaphalium dioicum Lin.), vanlig kattfot. Bromelius Chl. 38 (1694: Harefötter). Kattfötter, Spräklota, fl. ex cand. et rub: mixt. Broman Glys. 3: 766 (1724).
d) i överförd anv., om person: som är brokigt l. iögonenfallande utstyrd l. klädd o. d. Jag (måste) strax utan at få ny lega .. följa med hopen och trupparna till Schåne, och lyda den sprekluga trumslagaren, som med sina kringloga pinnar leckte på det utspända kalfskinnet. Westerberg Lefv. 6 (1734).
e) bildl. Välviljan gör oss till hvita, oviljan till svarta; men för det mesta äro vi hvarken det ena eller det andra, utan spräckliga. Öman Ungd. 45 (1889). Skolans svarta eller åtminstone spräckliga får. HågkLivsintr. 18: 166 (1937).
Avledn.: SPRÄCKLIGHET, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara spräcklig. Sahlstedt (1773). Ett tygs spräcklighet. Nordforss (1805). Den svarta teckningen på ena sidan (av fisken) var inte alltid likadan som på den andra, men någon spräcklighet eller blandning av färgerna förekom inte. Michanek o. Krusenstierna Beebe Fiske 173 (1939). — särsk. (numera bl. tillf.) konkret, om orms spräckliga kropp. Ormen, / .. Med uppsatt hufvud rundar hop och slingrar / Sin långa spräcklighet. JGOxenstierna 4: 127 (1815).
Spoiler title
Spoiler content