STÖL stø4l, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. stöl, flöte, gärdsgårdsstör, kälkstake, maskstolpe; sannol. av (ett ord motsv.) sv. dial. stydil, maskstolpe, avledn. av stammen i STÖD, sbst.1, STÖDJA, v.1; jfr äv. nor. nn. støl, liten järnkrok, krampa, kort stång varpå ngt häktas l. hängs]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) om var o. en av de träribbor som håller tinan i en ryssja utsträckt i längdriktningen; äv. (o. numera i sht) om flytkropp till l. på sköt. KalSvFolkskV 1902, s. 46. Tinan .. hålles utsträckt i längdriktningen medelst träribbor, stölarna. Landsm. 1926, s. 39. SvFiskelex. (1955).
SAOB
