SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1986  
STAGNA, v.; anträffat bl. i pr. sg. -ar.
Etymologi
[sannol. av sv. dial. stagna, stelna, stanna (upp) o. d., biform till staggna (se STADGNA; jfr biformen stagga till STADGA, v., samt nor. dial. staga, dämpa, hålla tillbaka); Stiernhielm ansluter i citerat språkprov felaktigt ordet till lat. stagnare (se STAGNERA) o. stagnum, stillastående vatten o. d.]
(†) om vatten: stå stilla. (Lat.) Stagnum (betyder) Siö, der j watnet stagnar. Stiernhielm Fateb. A 2 a (1643). jfr: Stiernh(ielm) menar ordet (dvs. stanna) rätteligen heta Stagna, och theraf komma thet latinska stagnare, och stagnum. Spegel 480 (1712).
Spoiler title
Spoiler content