SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1989  
STATÄR statæ4r l. -tä4r l. STATER state4r, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(stater 1711 osv. statär 1931 osv.)
Etymologi
[jfr d., t., eng. o. lat. stater; av gr. στατήρ, till det svaga avljudsstadiet av ἵστημι stannar, ställer, väger, står m. m. (se STÅ, v.)]
(om forngrekiska förh.) om en vid vägning av ädla metaller använd vikt(enhet) med (ett för olika orter, tider o. metaller) varierande viktvärde; i synnerhet, i utvidgad anv., om mynt innehållande viss vikt av den ifrågavarande metallen (särsk. om sådant mynt av guld). Gezelius Bibelv. Mat. 17: 27 (1711). Stater wägde (i Israel på Jesu tid) et lod silfwer, och gälde en half Riksdaler, eller en daler silfwermynt. Bælter JesuH 5: 269 (1759). Stater .. betecknade urspr. en för handelsändamål genom vägning bestämd kvantitet af ädel metall (guld, silfver eller elektron), sedermera äfven ett myntstycke. 2NF (1917). Medan statären bibehölls som enhet för guldmyntet, framträdde .. som enheter för silvermyntet drachme och obol (= 1/6 drachme). 3NF 14: 524 (1931). De av de makedoniska konungarna Filip och Alexander den store slagna statärerna (= 20 attiska silverdrachmer) blevo världsmynt. Därs. (1933). Någon bestämd vikt betecknar statär icke utan växlar efter de olika vikt- och myntsystemen. 2SvUppslB (1953). I praktiken avses .. med statär huvudsakl. guldmynt. Därs.
Spoiler title