SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2003  
TASSLA tas3la2, v. -ade. vbalsbst. -AN (, OPetri 1: 20 (1526: örnataslan), AB 25 ⁄ 10 1892, s. 2), -ANDE, -ERI (numera bl. tillf., Brunius Resa 1838 349 (1839)); -ARE (se avledn.), -ERSKA (numera bl. tillf., Schulthess (1885), SAOL (1973)); jfr TASSEL.
Ordformer
(tasla 15261868 (: taslare). tassla (-sz-) 1536 osv. tatzla 1561)
Etymologi
[fsv. tasla; jfr nor. tasle, tassa, pyssla m. m.; sannol. ljudhärmande l. möjl. iterativ bildning till TASSA (i bet.: prassla)]
1) tala lågt l. viskande, viskande föra (hemlighetsfullt) samtal (om ngt); stundom övergående i bet.: (viskande l. hemlighetsfullt) skvallra l. tala illa (om ngt l. ngn); särsk. i opers. pass.; i sht förr äv. tr., med sakobj.; förr äv. med personobj., särsk. i uttr. tassla ngn i örat o. d. BtFinlH 3: 66 (1536). Tå Pusillanimitas taslar Gudz ord för tigh, och wil göra tigh ther medh kleenmodigan .. Tå skal tu (osv.). Balck Ridd. I 5 b (1599). När man ingen tasslat i örat. VDAkt. 1778, nr 305. ”Stå icke der och tassla!” sade ma chère mère häftigt. Bremer Grann. 2: 127 (1837). Folk började naturligtvis att hviska och tassla om de förändrade förhållanden, i hvilka den .. utfattiga lättingen nu lefde. Hillman SpNov. 87 (1896). Jag tyckte mig se något visst utmanande i deras hållning, som om de inbillat sig att det tasslades om dem. Siwertz Fribilj. 233 (1943). — jfr IN-TASSLA. — särsk. (o. numera i sht) i det pleonastiska o. allittererande uttr. tissla och tassla; jfr TISSLA. Ther före lärde nw Christus oss, ath wij skulle haffwa fåå ordh j wåre böner, icke mykit tisla och tasla medh munnen. OPetri 1: 52 (1526). Hvad är det för ett gny här rundt omkring mig, / Och tisslande och tasslande? Atterbom 2: 95 (1854). På Håkanssons kondis tisslades och tasslades det kring dagens aktiebörs. LundagKron. 3: 312 (1955).
2) (numera föga br.) avge l. åstadkomma mjukt l. svagt prasslande l. knastrande l. sorlande (se SORLA b γ) ljud; dels med subj. betecknande ngt (l. ngn) som orsakar ljudet, dels opers.; jfr TASSA 1. När man öpnar (hålet på sidan av en kakelugn) .. begynner elden af wädret, som ther till drags, medh stort liudh tassla. Forsius Phys. 53 (1611). Är det vind från sjön, som börjar tassla / uti björkens löf? Sturzen-Becker 3: 133 (1861). Det prasslar, rasslar eller tasslar; men det susar inte (i aspens lövverk). PT 1903, nr 271 A, s. 3. Hemmer Pel. 41 (1916).
Avledn.: TASSLARE, m. ⁄ ⁄ ig. till 1: person som tasslar; särsk.: person som (tasslande l. hemlighetsfullt) förmedlar skvaller l. (illasinnat) förtal o. d., baktalare, ryktesspridare; förr äv. om lismande person. VDAkt. 1664, nr 276. Drottningen .. begynte straxt i samråd med smekungar och ömma tasslare spinna nya nät till hertigarnes undergång. JGHallman Vitt. 7 (c. 1756). Inte ens Maximinus .. höll sig för god att sälla sig till skaran av uppskärrade tasslare. Gyllensten Grott. 151 (1973). — jfr HOV-, IN-TASSLARE.
Spoiler title
Spoiler content