publicerad: 1982
SORLA så3rla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera föga br., Linc. Aaa 2 a (1640), JGOxenstierna 5: 346 (c. 1817)).
Ordformer
(sorl- 1526 osv. surl- 1611. sårl- 1646—c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. sorla, sölla (med grumligt ö-ljud); jfr nor. dial. surla, nynna, spela sakta; jfr äv. sv. dial. sollra, sullra (möjl. metates av sorla, surla); av ljudhärmande urspr. (jfr PORLA, SURRA m. fl.). — Jfr SORL, sbst.1]
avge l. åstadkomma ett av flera olika komponenter bestående (ofta mer l. mindre bullrande) ljud, i sht ett oregelbundet o. osammanhängande ljud där enskilda komponenter icke uppfattas; larma l. stoja; porla l. rissla l. brusa o. d. (i sht förr äv.: brumma l. dåna o. d.); äv. dels opers. (se särsk. a, b γ, δ, ε), dels tr. (se a, b γ β', c); äv. bildl.; förr äv.: spela (med många musikinstrument som ljuder osammanhängande); numera i sht i a o. b γ. Helsingius Ff 1 b (1587). Wid hwar skål (som dracks vid furstens av Valakiet festmåltid) sorlades med allehanda Speel, Harpor, Fedlor, Pijpor, Trummor, Pukor (osv.). Rålamb Resa 21 (1658, 1679). The stridde starkliga, / Om stora rikdommar: / Swärden sårlade, / I Odens wäder. Peringskiöld Hkr. 1: 165 (1697). Canonskotten som sorla. Kellgren (SVS) 4: 25 (1779). Et sorlande af tusende orediga läten och bulret af en myckenhet fötter .. (antyder) hwar sälskapet samlat sig. GT 1787, nr 46, s. 2; jfr a. (Morkullans) flygt är sorlande. Gravander Buffon 4: 50 (1807). Medan lidelserna sorla rundt omkring, .. önskar man i vetenskapens värld en stillare och klarare atmosfär. Levertin (1905) i 3SAH LIV. 2: 147. Grytan lät inte alls tala med sig. Den gick på och sorlade ettrigt och argt. TurÅ 1914, s. 2; jfr b γ. — särsk.
a) om personer (äv. om djur; se ε), i fråga om det kontinuerliga ljud som åstadkommes av många röster som (hörs på avstånd o.) blandas samman (så att sammanhängande tal icke kan uppfattas) l. som åstadkommes av många personer som (upphetsat) talar l. skriker om varandra, larma l. stoja l. stimma l. tala i munnen på varandra; äv. opers.; äv. tr., med obj. bestående av yttrande l. betecknande vad som uttryckes; förr äv. med bibet. av tumultartad rörelse (hit o. dit). Publiken sorlade högljutt sitt bifall åt spelarna på planen. Jesus .. sågh piparena och folkit sorlandes. Mat. 9: 23 (NT 1526; Bib. 1541: sorlande; Luther: das Getümele des volcks; Vulg.: turbam tumultuantem). Således tumultuerade och sårlade .. (studenterna vid rektorns gård) een 1/8 timme. UUKonsP 7: 388 (1665); jfr α, b β. Jag har sielf wid mina besök .. i Scholan förnummit hwad hinder Sker af det Sårlande som höres ifrån Class til Class. SMelander (1744) i ÅbSvUndH 68—69: 183. Uprorets låga rasar, Folket sorlar up och ned på gatorna. Eurén Kotzebue Cora 129 (1794). Man kan väl rädas både för sig och andra, när man hörer huru det öfverallt sorlar och sjuder bland folken. HReuterdahl (1848) i MolbechBrevveksl. 3: 20; jfr α. Doktorn vill bara känna på er mage, — sorlade tjenarne och böjde sig ned öfver den sjuke. Heidenstam End. 100 (1889). Festklädda människor sorlade omkring henne (i teatersalongen). Krusenstjerna Pahlen 2: 60 (1930). Hedberg DockDans. 319 (1955). — särsk.
α) i fråga om att unisont uttrycka sitt missnöje gm att sorla; äv. i fråga om att på sådant sätt uttrycka sorg l. bedrövelse o. d.; jfr sorl, sbst.1 a α. Dhe Sorlade (i bondeståndet) öfwer dhe månge beswär som wore Jnrjtne öfwer Allmogen. RARP 3: 344 (1644). Så hände (eftersom det var klart månsken) att Soldaterne kände (den döde) Kungen, och under stor bestörtning begynte att sorla och beklaga sig. HSH 1: 191 (c. 1720; om K. XII:s likfärd). Sorla .. (dvs.) Högljudt knota. Sundén (1891). (Tao Te Ching) är taoisternas Heliga Skrift. I den finns lika ädla tankar som i vårt Nya Testamente (sade missionären). De andra missionärerna sorlade indignerat. Zetterholm Djävl. 177 (1977).
β) i inskränktare anv., om enskild person l. om flera personer, i fråga om otydligt uppfattat l. oredigt (t. ex. spritpåverkat) tal resp. samtal; i sht förr äv. om enskild person: föra oljud l. oväsen (gm högröstat tal l. skrikande o. d.); jfr SORL, sbst.1 a β. Oloff Matzson .. hafuer .. kommit druckin i kyrkian .. och tå han hadhe begynt sårlat, och (osv.). Hall KultInt. 143 (i handl. fr. 1646). Hvem var det, som giorde oväsende här? .. Hvem är det som understår sig, at sorla utanför vårt hus? Envallsson Niugg 53 (1784). Din svärfar och jag satt och sorlade en liten stund tillsammans (under pokulerande). Hellström Malmros 303 (1931).
δ) (†) sorla ngn ngt i öronen, (den ene efter den andre) ständigt söka intala ngn ngt. Här äre andre, som sårla them (dvs. bönderna) i öronen wedherwärtige tankar. RARP V. 2: 133 (1655).
ε) i utvidgad anv., om djur, betecknande att en mängd djur frambringar ett om sorlande påminnande läte; i den särsk. förb. SORLA NED.
b) i vissa anv. med sakligt huvudord; i sht i γ.
α) om ort l. plats l. lokal o. d.: (gen)ljuda av sorlande (i bet. a), vara full l. omgiven o. d. av sorlande människor (ofta med inbegrepp av ljud av många slags verksamhet l. rörelse). The äro vpdragne tädhan medh frögd, så at stadhen sorlar. 1Kon. 1: 45 (Bib. 1541; Luther: das die Stad tummelt; Vulg.: et insonuit civitas). Warnmark Epigr. L 3 b (1688; om krogar). Jag skrifver detta, 2 alnar ifrån et sorlande spelbord hos en af mina vänner. Thorild Bref 1: 38 (1781). Tavaststjerna Morg. 47 (1884; i p. pr., om sal). Hela staden (Helsingborg) sorlar av friskhet och framåtanda liksom det klara Sundet utanför. Jönsson ÄnSjung. 68 (1933, 1954); jfr γ.
β) om ljud l. svar o. dyl. l. om det som säges: ljuda l. höras i form av sorlande (i bet. a); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om glädje l. ord l. röster l. hälsningar o. d.: kännetecknad av sorlande (i bet. a). Adlerbeth Æn. 57 (1804; i p. pr., om glädje). Från bleknande läppar de sista orden / nu sorlade tyst, som en flod under jorden. Ling As. 689 (1833); jfr γ, ε. Ett gemensamt utrop af ”ah!” sorlade från hela kretsen. Crusenstolpe Tess. 4: 5 (1849). ”Är denne alltså eder talman?” sporde han ... ”Ja, ja, ja!” sorlade svaret. Högberg Vred. 2: 375 (1906). Djupt inne i henne sorla de glada rösterna från förr: våren och ungdomen. Johnson Kommentar 307 (1929). När de första sorlande hälsningarna lagt sig, blev det moltyst i församlingen. Enckell KlagVindÖ 212 (1937). Hartman NattLys. 103 (1951; om ord).
γ) i fråga om det lätt brusande l. skvalpande l. kluckande l. risslande (se RISSLA, v.1 1) ljud som åstadkommes av (virvlande l. bubblande) vatten (som sättes) i (lätt l. relativt långsam) rörelse; porla (se PORLA, v. a, särsk. a β); i sht om (vatten i) bäck l. rännil o. d. (vid vattnets rörelse mot stenar o. botten o. d. i dess bana); i p. pr. äv. om ljud: som utgöres av sådant ljud; äv. opers.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; förr äv. i fråga om starkare o. dovare ljud av större vattenmassor i (kraftig) rörelse: brusa l. dåna o. d.; jfr SORL, sbst.1 b α. Forsius Phys. 322 (1611: Surlande, vbalsbst.). Såsom Hafwet, när det af wädret röres .. sårlar och dånar. .. Så (osv.). Mörk Ad. 1: 79 (1743). Hvar sorlar nu det rena lifvets källa? Geijer Skald. 57 (1812, 1835). Våren kom, snön sjönk, skogsbäckarne började sorla. Runeberg (SVS) 3: 135 (1836). Regnets hviskande, prasslande och sorlande ljud. Rydberg Vap. 10 (1891). Röster ljödo och ljud af smackande tungor, och mot gommarne sorlade köttsoppor. Engström 1Bok 94 (1905). Det sorlar och sjuder under skutbogen. Dahllöf Skumr. 73 (1917). Martinson GräsThule 32 (1958; om vågor). — jfr FRAM-SORLA o. OM-SORLAD. — särsk.
α') med inbegrepp av rörelsen: sorlande röra sig l. flyta l. komma (ngnstädes resp. ngnstädes ifrån). Den lilla rännil, som .. sorlar ifrån .. källådran ur grottan, utför sluttningen af berget. Mellin Nov. 1: 483 (1829, 1865). Smältvattnet, som risslar och sorlar över varenda sluttning. Selander LevLandsk. 33 (1955).
β') i mer l. mindre klar personifikation, med obj. betecknande sång l. ngt som tänkes yttrat o. d.; jfr a. Melodiskt sorlen Hans (dvs. Skaparens) beröm, J Floder! JGOxenstierna 4: 164 (1815). Springbrunnen sorlade till de små fiskarna: — Ha ni sett prinsessan lata Stina? Topelius Sommarsjö 1: 111 (1897). Hans ögon flögo spanande öfver de ärggröna, skumkrönta vågorna, som hotfullt sorlade vreda varningar mot honom. Janson Par. 168 (1900). Blott vårbäcken sorlar sin sång. Fallström Okt. 23 (1928).
δ) [jfr γ] (i vitter stil) i fråga om ljud (tänkt ss.) frambringat av (i ådrorna l. hjärtat l. ur ett sår o. d.) rinnande blod; äv. opers.; äv. bildl., om känsla o. d. När svennen tog emot .. (mannen som fått ett spjut genom midjan) sorlade det i såret. Lönnberg FnordSag. 1: 67 (1870). Hvad hjälpa ord och förnuftsgrunder gentemot en känsla, som sorlar genom vårt blod och sjunger i hvarje pulsens slag? Lundegård Ulla 49 (1894). Jägarblodet sorlar i dig. Jäg. 1897, 2: 218. Det sorlade i hjärtat på mig, som om jag hörde vårbäckarnas glada flöden i hembygdens hagar. Lagergren Minn. 6: 186 (1927); jfr huvudmom.
ε) (numera bl. mera tillf.) om bröst l. luftrör l. slem o. d., i fråga om det skrapande l. rosslande ljud som uppstår vid ansträngd andning (i sht hindrad av slem i luftvägarna), rassla (se RASSLA, v. II 1 d); särsk. opers. l. ss. vbalsbst. -ande l. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om andedrag o. d. När .. (halsens ådror) bindas .. ser man huru .. nedre-kiäfften hänger ned, Anden går med ett starkt sårlande. Rosenstein Comp. 191 (1736). Han (drog) några tunga sorlande andetag. VetAH 1800, s. 315. Den sjuke .. var .. mycket besvärad af snufvan och af slemmet i luftröret, som sorlade vid andedrägten. Därs. 1814, s. 117. (Den sårade ryttmästarens) röst tystnade; bröstet sorlade — ögat lycktes, och lifvets rörelse flydde hans stelnade pulsar. Palmstjerna Snapph. 2: 255 (1831). Frey 1843, s. 250 (i p. pr., om ett slags hosta). Det sorlar i bröstet på honom. Östergren (1943). — jfr FRAM-SORLA.
c) (numera i sht i vissa trakter) i fråga om de (relativt svaga) ljud som frambringas av bin o. andra insekter vid flykt, surra l. brumma o. d., l. som frambringas av blad o. d. som rörs i vinden l. av vinden, susa, l. som kan uppstå i öronen utan yttre retning, susa; äv. med innehållsobj.: frambringa (läte o. d.) utgörande sådant ljud; jfr SORL, sbst.1 b γ. Sorla, morla såsom bij göra. Linc. Eeee 6 b (1640). The gröna trädens blad, / Som sorla, sachta röras. Warnmark Sångt. 41 (1701). Se blomman på en äng, när, kring dess gröna säten, / En trogen fjäril far, och sorlar kära läten. Wallenberg (SVS) 2: 430 (1775; i hskr. är ordet sorlar överskrivet med svirrar). Sorlingen utaf Sefirens flägt. JGOxenstierna 5: 346 (c. 1817). Sorlande insekter. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det sorlar i örat. Dalin (1854). (I en viss dikt) sorlar gransus och dofta syrener. OoB 1892, s. 92. Cannelin (1921; äv. betecknat ss. liktydigt med surra l. susa).
Särsk. förb.: SORLA EMOT1004 l. MOT4 till a: medelst sorlande säga emot l. opponera sig. Fryxell Ber. 10: 154 (1842). —
SORLA FRAM10 4. till b γ (α'), om bäck o. dyl. l. om vatten: sorlande rinna fram; äv. bildl., om ord o. d. 1Saml. 1: 16 (1773; om bäck). Snöfält, i hvilka vattnet sorlade fram i klara bäckar. Lundgren MålAnt. 1: 227 (1870). Heerberger Dag 105 (1939; om ord). jfr framsorla. —
SORLA IHOP. (†) till a, om folkmassa: under sorl o. tumultartad rörelse tränga ihop sig. 3SthmTb. 1: 185 (1593). —
SORLA NED10 4 l. NER4.
1) (i vitter stil, numera föga br.) till a: med ett om sorlande erinrande ljud sända ner (hälsning o. d. från ovan). Stagnelius (SVS) 2: 158 (1821).
2) (i vitter stil) till a ε, opers., betecknande att en stor mängd fåglar kommer ned under frambringande av sorlande ljud. Gellerstedt Hult 57 (1906).
SORLA TILL10 4. till a, om folkmassa, dels: sorlande strömma till, dels (o. numera nästan bl.): ge till ett sorlande. 3SthmTb. 13: 48 (1622). VDAkt. 1724, nr 329. —
SORLA TILLSAMMAN. (†) till a, om människor: under sorl (o. tumultartad rörelse) strömma samman. Widekindi KrijgH 529 (1671). jfr: Dens. G2A 182 (c. 1676).
Avledn.: SORLIG, adj. [delvis till sorl] (mera tillf.) till b γ, om bäck: sorlande. SvD(B) 1951, nr 70, s. 6.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content