publicerad: 2005
TJÄNARINNA ɟä1narin3a2, f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(tjen- (thi-, ti-) 1526–1900. tjän- (ti-) 1609 osv. — -arinna 1536 osv. -erinna 1526–1713)
Etymologi
motsv. TJÄNA, v. 1: kvinna som tjänar (ngn); kvinnlig tjänare; särsk. (o. utom i a, b o. ss. senare led i ssgn TRO-TJÄNARINNA numera företrädesvis, i sht om ä. förh.) inskränktare, om sådan (ogift) kvinna med hushållsarbete l. uppassning o. d. (i enskilt hushåll) ss. huvudsaklig arbetsuppgift, kvinnlig medlem av (ngns) tjänstefolk; jfr TJÄNERSKA. Sy såsom tienarens öghon, see vppå theres herres hender / Såsom tienari(n)nones öghon, vppå sijn frwes hender / Altså see wor öghon vppå herran wor gud. Psalt. 123: 2 (öv. 1536). Tu skalt icke begära tins nästes hustru, hans tienare eller tienarinno .. eller hwadh honom tilhörer. Cat. 1562, s. A 2 b. Om en Tienare eller Tienarinna giorde något ondt effter Matfadhers och Matmodhers befalning, så kunna the intet ursäckta sigh för Gudh och säya, migh är sådant befalat. Botvidi Brudpr. 26 (1619, 1634). Samma dagh kom för rätta Bokhållaren .. Johann Johansson och sig beswärade öf(ve)r sinn Tiennerinna och amma Inger Bengdtz dotter. VRP 1650, s. 530. De fallne hjältarne ledsagas till Valhall af Odens trogna tjänarinnor, valkyrjorna, kjusande sköldmör. Wisén Oden 54 (1873). Äktenskapsjäf mot Tjänarinnan Alfrida Kristina Samuelsson Hult .. anföres inom 3 månader hos pastorsämbetet i Hässelby. PT 1903, nr 254 A, s. 4. Att många hem nu saknar tjänarinnor, beror på allt det hån som författare till böcker och pjäser hopat över dem genom tiderna. Martinson BakSvenskv. 47 (1944). — jfr MED-, TRO-TJÄNARINNA. — särsk.
a) (i sht i högre l. vitter stil) i oeg. l. bildl. anv. l. motsv. TJÄNA, v. 1 e (l. TJÄNARE, sbst. d), om sak (uppfattad ss. kvinnligt väsen); särsk. med gen.-attribut l. prep.-attribut (inlett av åt, i sht förr äv. för, o. med rektion) som anger det (l. den) som ngt tjänar. Han måste sielf .. finna Theologiens skatter .. då blir hans Förnuft en rätt Tienarinna för hans Tro. Dalin Arg. 2: 37 (1734, 1754). I en tid, då konsten är förnedrad till de sinnliga njutningarnas tjenarinna. Rydberg RomD 90 (1877). Hans diktning blef tjenarinna åt religionen. 3SAH 2: 668 (1887). Sanningen är för .. (Hitler) en tjänarinna, som det kallas på, när hon kan vara till nytta, annars inte. Spångberg BanbrHövd. 321 (1939).
b) (utom i α, β numera bl. tillf.) i utvidgad anv. l. motsv. TJÄNA, v. 1 f (l. TJÄNARE, sbst. e), om kvinna som (troget l. osjälviskt) tjänar ngn l. ngt utan att vara anställd l. avlönad (av denna l. detta) l. gm tvingande pliktförhållande underställd denna l. detta. Ristell Vis. 54 (1787). Hon förblev mannens och sedan barnens grälsjuka men dagliga tjänarinna. Siwertz Sel. 1: 23 (1920). — jfr FÖRSAMLINGS-TJÄNARINNA. — särsk.
α) (numera bl. starkt ålderdomligt l. arkaiserande, skämts.) motsv. TJÄNARE, sbst. e α (α'), ss. beteckning på den kvinnliga skrivande l. talande, i hövlighetsuttr. ägnade att framhålla l. försäkra om dennas (trogna l. underdåniga l. ödmjuka o. d.) hållning gentemot den läsande l. lyssnande (angiven av gen.- l. poss.-attribut); särsk. dels i avslutande formel i brev o. d., dels ss. hälsning inledande l. avslutande samtal o. d.; i sht förr äv. ersättande första personens pron. i satssammanhang; förr äv. utan bestämning, närmande sig l. övergående i interjektionell anv., i fråga om hälsning l. avskedstagande (jfr TJÄNARE, interj. 1). SvFrOrdeB 176 (1703). Min aldra kiärste ängels ödmiuka tienerina. Stenbock o. Oxenstierna Brefv. 2: 177 (1713). Derföre tager jag nu afskied. Ehr tienarinna min Herre. Missförståndet 11 (1740). Jag väntar aldeles inte, och jag förklarar at jag skall ha penningar i dag, – annars – tjenarinna! Nordforss Theaterdir. 7 (1799). Lilli. (Niger för pastorskan.) Ödmjuka tjänarinna! Numers Dram. 1: 95 (1892). ”Vet ni, min övermodige herre, att det i dag är fem dagar och nätter sedan ni såg er tjänarinna.” ”Åh, Kära barn, jag har haft .. mycket att göra.” Siwertz JoDr. 274 (1928).
β) (i sht i högre l. vitter stil) motsv. TJÄNA, v. 1 f α (l. TJÄNARE, sbst. e β slutet l. γ), om kvinnlig tjänare åt gudom, särsk. den kristna guden; särsk. med gen.- (l. poss.-)attribut angivande denna gudom. Sy, herrans tienerinna, wardhe mich effter titt taal. Luk. 1: 38 (NT 1526; äv. i Bib. 1999). Ja, Herre, hielp tu tin tienare och tin tienarinos son, giör nåd med honom at honom wäl går. Schröder Lev. 80 (1729). Prisad vare Herren, jag är frälst. Förr var jag en trogen djefvulens tjenarinna, och jag har varit i mången batalj. Stridsropet 1883, nr 2, s. 3. Lagerkvist Sibyll. 56 (1956).
Ssgr (i sht om ä. förh., numera bl. mera tillf.): TJÄNARINNE-BIBEL. (förr) om bibel(utgåva) avsedd ss. gåva till (förtjänt) tjänarinna. BerRedovisnSvBibSällsk. 1906, s. 12. —
-PLATS. plats (se plats, sbst.1 7 b) som tjänarinna. Så snart Marta hade slutat tjänarinneplatsen, hade hon sett sig om efter en ny bostad. Lo-Johansson Kungsg. 175 (1935). —
-RUM. (i sht i Finl.) rum avsett för tjänarinnas l. tjänarinnors (verksamhet l.) boende; jungfrukammare. Åt gården lågo köket och tjänarinnerummet, där vävstolen dunkade, spinnrockarna surrade och synålarna löpte från morgon till kväll. Allardt Ekelund FrRunebg 237 (1942). Det var en lägenhet om två rum, kök och tjänarinnerum. Appelberg HSchjerfbeck 170 (1949). —
-STÄLLNING. ställning som tjänarinna. Vilken ljuvlighet att efter allt jäkt i strävsam tjänarinneställning vara hos bekanta som en kär gäst. Fridner Ensam 52 (1929).
Avledn.: TJÄNARINNESKAP, n. (numera bl. mera tillf.) förhållandet att vara tjänarinna; särsk. (i sht i högre l. vitter stil) till a. Sin hänförelse för konsten, lösgjord från tjänarinneskapet hos den sociala tendensen. Söderhjelm Levertin 2: 309 (1917). Olsson Sillanpää FromEländ. 12 (1920).
Spoiler title
Spoiler content