TJATIG ɟa3tig2, adj. -are. adv. -T.
om person: som tjatar; äv. om sak: som ständigt upprepas l. återkommer; äv. övergående i bet.: enahanda l. enformig o. d. Det börjar bli tjatigt. Bergman HNådT 208 (1910). Hon avskydde hjärtligt flickan Loogren, vars tjatiga gnäll hon redan fått mer än nog av. Thordeman FolkLust. 126 (1933). (Poliskonstaplarna) var ju så himla tjatiga och frågvisa att man .. inte kan njuta riktigt av deras stilighet. Lang Rosor 137 (1953). Om och om igen sjöng han en rad ur en tjatig slagdänga. Wallander KnäppKanin 285 (1984).
Avledn.: TJATIGHET, r. egenskapen l. förhållandet att vara tjatig. SAOL (1923). Brevromanen som konstform har ju ett stadgat rykte för tjatighet. Ahlgren KritUppdr. 220 (1946).
SAOB
