[liksom d., nor., t., eng. tort av fr. tort, av mlat. tortum, orätt(färdighet), substantivering av lat. tortus, p. pf. av torquere (se TORKVERA)]
(†) skada l. kränkning l. (själsligt) lidande o. d. som (medvetet) tillfogas ngn; äv. allmännare, om oförrätt l. olägenhet l. förtret l. förlägenhet o. d.; särsk. i förb. med göra l. tillfoga l. lida; jfr TORTYRanm. Begynte så att exaggerera hvad torter Konungen i Pålen .. H. K. M:t .. tilfogadt haffver. RP 3: 127(1633). Hans Kongl. Maij:tt ville haffva en nöijaktigh satisfaction för undfången tort och skada. RARP 9: 345(1664). Biskopen Swedberg lider stor tort på riddarhuset. Aldrig hafwer jag hördt sådana ord af honom, som the beskylla honom före. Swedberg Lefw. 593(i handl. fr. 1719). At den stackaren, som intet annat är, än en Phantast .. en bängell .. skall understå sig, at giöra en sådan karl tort, som jag är. Modée Dår. 49(1741). Den enda vinsten är att sätta Adel och Prester i tort, att de ej följa Böndernes exempel .. att votera. Liljecrona RiksdKul. 548(1841). Så hoppas jag att Eders Maj:t ej lärer tillåta att mig sker någon tort. KrigVAT 1846, s. 342.Andersson(1857). Anm. Ngn gg förekommer ordet [efter fr. avoir tort] i uttr. ha tort, ha fel. Vår värd hade stor tort att .. beskrifva sitt Forssbacka som fult till belägenheten. Kellgren (SVS) 6: 164(1787).
SAOB
