TRUBBA trub3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
göra (ngt, i sht spets l. egg) trubbig l. mindre spetsig l. vass l. skarp o. d.; äv. (o. i sht) i mer l. mindre bildl. anv., liktydigt med: dämpa o. d. (ngt), trubba av. Härjämte frågar jag en Man, som synen filar, / Om han ej trubba kan de sköna ögons pilar? Dalin Vitt. 5: 136 (c. 1753). Då bladet är spetsadt, men sjelfva udden trubbig, kallas bladet trubbadt (obtusiusculum). Hartman Fl. XXVIII (1820). Någon gång uteblef effekten, och talets beräknade spets trubbades till en platthet. SvTidskr. 1871, s. 266. Det är ej hälsosamt, om riksdagsmännen vänja sig vid att icke kunna sätta sig in i föreliggande frågor. Det trubbar ansvarskänslan. NDA 1911, nr 22, s. 4. Jo visst skall du sluta i A.-T. för att själv kunna utveckla dig! För guds skull, Erik, sluta i tid innan din penna trubbas i spaltgränderna! Norling Mänskl. 183 (cit. fr. 1911). Hellre fingo de spänta stickor till spiseln med hans rakkniv än att plogbillen skulle trubbas mot fältsten. Lindqvist Herr. 42 (1917). — jfr FÖR-, RUND-TRUBBA.
Särsk. förb.: TRUBBA AV10 4. försvaga l. matta av l. dämpa (ngt); göra (ngn) mindre känslig; äv. i pass. övergående i dep., särsk. om ngns moral l. känslighet o. d.: (successivt) bli mindre l. sjunka. Hagberg Shaksp. 9: 102 (1850). Ens moral trubbas af lite grand. Cavallin Kipling Gadsby 201 (1897). Liksom man genom omåttligt bruk av stark parfym kan trubba av luktsinnet, kan man också genom övning förfina detsamma till otrolig grad. Sörlin Växtv. 235 (1927). När hon tycker sig iaktta på sig själv att medkänslan trubbas av allteftersom kriget drar ut, känner hon svåra samvetskval däröver. Wägner Lagerlöf 2: 141 (1943). Jag har givit honom en injektion för att trubba av honom en smula. Lange StadSov. 88 (1970). jfr avtrubba.
SAOB
