SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2013  
UVULAR uv1ula4r l. ɯ1v-, förr äv. UVULÄR, adj. o. sbst.; ss. adj. adv. -T; ss. sbst. r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-lar 1892 osv. -lär 18801936)
Etymologi
[jfr d. uvulær, t., eng. uvular, fr. uvulaire; av lat. uvularis; till UVULA]
I. ss. adj. språkv. om språkljud: som bilda(t)s gm att tungrygg o. gomspene möts; särsk. om r-ljudet. Björling Klangf. 98 (1880). Uvulärt (uvulart) r-ljud kallas ett r, som åstadkommes genom tungspenens dallring. NF (1892). Grönländskan känner en fonologisk opposition mellan velara och uvulara klusiler. PedT 1941, s. 108. Den andra typen av vibrantiskt r-ljud är det s. k. bakre eller uvulara r. Malmberg Fonet. 102 (1949).
II. ss. sbst. språkv. språkljud som bilda(t)s gm att tungrygg o. gomspene möts; särsk. om r-ljudet. Uvularer (dvs.) ljud, vid vilkas bildande tungspenen är verksam. BonnierKL (1928).
Spoiler title
Spoiler content