WAILA wej3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[av eng. wail, sannol. av fvn. væla, gråta, jämra sig (jfr sv. dial. väla), till vei, interj. (se VE, interj.)]
i sht mus. i soul l. gospel l. populärmusik: (ss. utsmyckning) glida på tonerna; särsk.: sjunga utdragna toner med snabbt växlande tonhöjd; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare (jfr MELISM). Brookmeyer wailar på sin ventilbasun. GTSönd. 15/4 1962, s. 59. Waila – det som soulsångare gör. Alltså sättet att sjunga en hel massa annat än bara de toner kompositören en gång hade tänkt sig. DN 31/12 1993, s. 17. Varje wailning, varje stund där hennes storhet som sångerska skiner igenom möts av jubel. NorrkpgT 10/6 2010, s. B15.
