ZEOLIT se1oli4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer tidigast i den latinska formen zeolites. VetAH 1756, s. 120.
Ordformer
(äv. -ë-, -th)
Etymologi
[jfr t. zeolith, eng. zeolite, fr. zéolite; av nylat. zeolites, av gr. ζέιν, koka (till den rot som äv. föreligger i JÄSA), o. λίϑος, sten (av ovisst ursprung (jfr LITO-)); introducerat av den sv. mineralogen A. F. Cronstedt; benämningen syftar på att mineralet vid smältning sväller o. bubblar av avdunstande vatten]
(i fackspr.) om (vitt l. färglöst) mineral bestående av vattenhaltiga aluminiumsilikater; ofta i pl., ss. klassificerande benämning på grupp av olika sådana mineralarter; jfr JÄS-STEN. Spatig Zeolit. Cronstedt Min. 102(1758). Turmaliner skilja från Zeolith, dels til fastare sammansättning, dels til proportion af grund-ämnena. VetAH 1779, s. 237. Medan vi väntade på hästar och vandrade omkring vid stenhoparne, funno vi bland dem Zeoliter, som i solskenet angåfvo sig alabaster-lika mot de mörka klipporne. Linnerhielm 3Br. 59(1807, 1816). Zeoliterna bilda en .. mycket vigtig grupp af vanligen utmärkt väl kristalliserade .. mineral, som isynnerhet varit bekanta från Island, Färöarne o. a. vulkaniska länder. Svenonius Stenr. 125(1887). Zeoliter började användas inom miljötekniken för att ta hand om utsläpp av exempelvis lösningsmedel .. Miljöteknikerna använder dock inte den naturliga mineralen utan en syntetisk släkting. NTeknik 1989, nr 51–52, s. 39. En ny torkteknik, där ett fack i diskmaskinen fylls med zeolit, som suger upp fukt och avger värme. RådRön 2013, nr 4, s. 8.— jfr BLAD-, NÅL-ZEOLIT.
