publicerad: 2015
spricka
1spricka
substantiv
~n sprickor • långsmalt brott; långsmal oönskad öppning; bildl. konflikt
Singular | |
---|---|
en spricka | obestämd form |
en sprickas | obestämd form genitiv |
sprickan | bestämd form |
sprickans | bestämd form genitiv |
Plural | |
sprickor | obestämd form |
sprickors | obestämd form genitiv |
sprickorna | bestämd form |
sprickornas | bestämd form genitiv |
2spricka
verb
sprack, spruckit, sprucken sprucket spruckna, pres. spricker
Finita former | |
---|---|
spricker | presens aktiv |
spricks (sprickes) | presens passiv |
sprack | preteritum aktiv |
spracks | preteritum passiv |
sprick | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att spricka | infinitiv aktiv |
att sprickas | infinitiv passiv |
har/hade spruckit | supinum aktiv |
har/hade spruckits | supinum passiv |
Presens particip | |
sprickande | |
Perfekt particip | |
en sprucken + substantiv | |
ett sprucket + substantiv | |
den/det/de spruckna + substantiv |
spricka ut
• om blomma el. blad: komma fram ur knoppenInfinita former att spricka ut infinitiv aktiv Presens particip utsprickande Perfekt particip en utsprucken + substantiv ett utsprucket + substantiv den/det/de utspruckna + substantiv