SAOL
Svenska Akademiens ordlista
publicerad: 2015  
spricka
1spricka substantiv ~n sprickor lång­smalt brott; lång­smal o­önskad öppning; bildl. konflikt
Singular
en sprickaobestämd form
en sprickasobestämd form genitiv
sprickanbestämd form
sprickansbestämd form genitiv
Plural
sprickorobestämd form
sprickorsobestämd form genitiv
sprickornabestämd form
sprickornasbestämd form genitiv
2spricka verb sprack, spruckit, sprucken sprucket spruckna, pres. spricker
Finita former
sprickerpresens aktiv
spricks (sprickes)presens passiv
sprackpreteritum aktiv
sprackspreteritum passiv
sprickimperativ aktiv
Infinita former
att sprickainfinitiv aktiv
att sprickasinfinitiv passiv
har/hade spruckitsupinum aktiv
har/hade spruckitssupinum passiv
Presens particip
sprickande
Perfekt particip
en sprucken + substantiv
ett sprucket + substantiv
den/det/de spruckna + substantiv
spricka ut om blomma el. blad: komma fram ur knoppen
Infinita formeratt spricka utinfinitiv aktivPresens participutsprickandePerfekt participen utsprucken + substantivett utsprucket + substantivden/det/de utspruckna + substantiv