publicerad: 2015
peng
peng
substantiv
~en ~ar 1 ⟨vard.⟩ slant; som efterled ofta ersättning, anslag: skolpeng2 mest i pl.; betalningsmedel – Jfr penning 1,2; alla sammansättn. med penga- hör till peng 2.
Singular | |
---|---|
en peng | obestämd form |
en pengs | obestämd form genitiv |
pengen | bestämd form |
pengens | bestämd form genitiv |
Plural | |
pengar | obestämd form |
pengars | obestämd form genitiv |
pengarna | bestämd form |
pengarnas | bestämd form genitiv |