publicerad: 2015
villa
1villa
substantiv
~n villor 1 fristående enfamiljshus2 ⟨finl.⟩ sommarstuga3 inbillning, villfarelse; förvirring – I sammansättn. villa- (till 1 och 2), villo- (till 3); alla sammansättn. med villa- hör till 1villa 1 el. 1villa 2.
Singular | |
---|---|
en villa | obestämd form |
en villas | obestämd form genitiv |
villan | bestämd form |
villans | bestämd form genitiv |
Plural | |
villor | obestämd form |
villors | obestämd form genitiv |
villorna | bestämd form |
villornas | bestämd form genitiv |
2villa
verb
~de ~t • tills. med bort:
Finita former | |
---|---|
villar | presens aktiv |
villas | presens passiv |
villade | preteritum aktiv |
villades | preteritum passiv |
villa | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att villa | infinitiv aktiv |
att villas | infinitiv passiv |
har/hade villat | supinum aktiv |
har/hade villats | supinum passiv |
Presens particip | |
villande |
villa bort
• vilseleda, förvillaInfinita former att villa bort infinitiv aktiv Presens particip bortvillande
villa bort sig
• bli förvillad; gå vilseInfinita former att villa bort sig infinitiv aktiv