SAOL
Svenska Akademiens ordlista
tryckår: 2015  
stånd
1stånd oböjligt substantiv (sätta) i stånd i gott skick; ​vara i stånd att kunna; ​vara ur stånd att inte kunna; ​hålla stånd stå fast och inte ge vika
Ordform(er)
stånd
2stånd substantiv ~et; pl. ~ växtindivid, plantaflyttbar salubodfast uppehålls­ort för hög­vilt⟨vard.⟩ erektionposition på skala; nivå: ​barometer­ståndcivil­stånd; ​(in­träda i) äkta ståndet äktenskapet
Singular
ett ståndobestämd form
ett ståndsobestämd form genitiv
ståndetbestämd form
ståndetsbestämd form genitiv
Plural
ståndobestämd form
ståndsobestämd form genitiv
ståndenbestämd form
ståndensbestämd form genitiv
3stånd substantiv ~et; pl. ~ el. ständer i äldre tid: huvudgruppering i riks­dagen dvs. adel, präster, borgare el. bönderi sammansättn. högre samhälls­klass i äldre tid​ – De flesta sammansättn. med stånds- hör till 3stånd 2.
Singular
ett ståndobestämd form
ett ståndsobestämd form genitiv
ståndetbestämd form
ståndetsbestämd form genitiv
Plural
stånd (ständer)obestämd form
stånds (ständers)obestämd form genitiv
stånden (ständerna)bestämd form
ståndens (ständernas)bestämd form genitiv