publicerad: 2015
blomma
1blomma
substantiv
~n blommor • en vacker växtdel; ört med (vacker) sådan del; barn och blomma barn och hustru – Alla sammansättn. med blom- hör till 1blomma.
Singular | |
---|---|
en blomma | obestämd form |
en blommas | obestämd form genitiv |
blomman | bestämd form |
blommans | bestämd form genitiv |
Plural | |
blommor | obestämd form |
blommors | obestämd form genitiv |
blommorna | bestämd form |
blommornas | bestämd form genitiv |
2blomma
verb
~de ~t • bära blommor; bildl. vara i vackraste utveckling
Finita former | |
---|---|
blommar | presens aktiv |
blommade | preteritum aktiv |
blomma | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att blomma | infinitiv aktiv |
har/hade blommat | supinum aktiv |
Presens particip | |
blommande |
blomma ut
1 slå ut i blomning; äv. bildl.2 sluta blomma, vissnaInfinita former att blomma ut infinitiv aktiv Presens particip utblommande