publicerad: 2015
bövel
bövel
substantiv
~n el. ~en; pl. bövlar • ⟨ngt åld.⟩ i kraftuttr.: djävul: för böveln; för tusan bövlar
Singular | |
---|---|
en bövel | obestämd form |
en bövels | obestämd form genitiv |
böveln (bövelen) | bestämd form |
bövelns (bövelens) | bestämd form genitiv |
Plural | |
bövlar | obestämd form |
bövlars | obestämd form genitiv |
bövlarna | bestämd form |
bövlarnas | bestämd form genitiv |