publicerad: 2015
faktum
fakt·um
substantiv
~et; pl. ~ el. fakta, best. pl. ~en el. fakta • säkert konstaterat sakförhållande: ett obestridligt faktum; faktum kvarstår; faktum är att ...; fakta i målet – I sammansättn. fakta-.
Singular | |
---|---|
ett faktum | obestämd form |
ett faktums | obestämd form genitiv |
faktumet | bestämd form |
faktumets | bestämd form genitiv |
Plural | |
faktum (fakta) | obestämd form |
faktums (faktas) | obestämd form genitiv |
faktumen (fakta) | bestämd form |
faktumens (faktas) | bestämd form genitiv |