publicerad: 2015
gång
1gång
substantiv
~en ~ar 1 knappast pl.; gående; bildl. framskridande, process2 liten väg för gående; passage spec. i kroppen – De flesta sammansättn. med gång- hör till 1gång 1.
Singular | |
---|---|
en gång | obestämd form |
en gångs | obestämd form genitiv |
gången | bestämd form |
gångens | bestämd form genitiv |
Plural | |
gångar | obestämd form |
gångars | obestämd form genitiv |
gångarna | bestämd form |
gångarnas | bestämd form genitiv |
2gång
substantiv
~en ~er • tillfälle; det var en gång en prinsessa i sagor; inte en gång inte ens; 2 gånger 3 (är 6) 2 multiplicerat med 3
Singular | |
---|---|
en gång | obestämd form |
en gångs | obestämd form genitiv |
gången | bestämd form |
gångens | bestämd form genitiv |
Plural | |
gånger | obestämd form |
gångers | obestämd form genitiv |
gångerna | bestämd form |
gångernas | bestämd form genitiv |