publicerad: 2015
herre
herre
substantiv
~n el. herrn; i vissa uttryck gen. herrans; pl. herrar • man; härskare, överordnad person; Herren (Gud) Gud; ett herrans (o)väder ett fruktansvärt oväder; många herrans år många år – I sammansättn. herr- (ofta om man i allmänhet), herre- (ofta om härskare); alla sådana sammansättn. hör till herre.
Singular | |
---|---|
en herre | obestämd form |
en herres | obestämd form genitiv |
herren (herrn) | bestämd form |
herrens (herrns) | bestämd form genitiv |
Plural | |
herrar | obestämd form |
herrars | obestämd form genitiv |
herrarna | bestämd form |
herrarnas | bestämd form genitiv |
Övrig(a) form(er) | |
herrans | i vissa uttryck |