publicerad: 2015
mark
1mark
substantiv
~en ~er [mar`ker] • jord, fält, område – Nästan alla sammansättn. med mark- hör till 1mark.
Singular | |
---|---|
en mark | obestämd form |
en marks | obestämd form genitiv |
marken | bestämd form |
markens | bestämd form genitiv |
Plural | |
marker | obestämd form |
markers | obestämd form genitiv |
markerna | bestämd form |
markernas | bestämd form genitiv |
2mark
substantiv
~en ~er [mar´ker] 1 en äldre viktenhet2 liten bricka för markering av vinst el. förlust i kortspel, spelmark
Singular | |
---|---|
en mark | obestämd form |
en marks | obestämd form genitiv |
marken | bestämd form |
markens | bestämd form genitiv |
Plural | |
marker | obestämd form |
markers | obestämd form genitiv |
markerna | bestämd form |
markernas | bestämd form genitiv |
3mark
substantiv
~en; pl. ~ • den tidigare myntenheten i bl.a. Tyskland och Finland
Singular | |
---|---|
en mark | obestämd form |
en marks | obestämd form genitiv |
marken | bestämd form |
markens | bestämd form genitiv |
Plural | |
mark | obestämd form |
marks | obestämd form genitiv |
marken | bestämd form |
markens | bestämd form genitiv |