publicerad: 2015
mena
mena
verb
~de ~t, perf. part. n. ibl. ment 1 syfta på, avse: jag menade inte dig utan Lisa; mena väl, illa; det var inte illa ment2 anse3 ⟨vard.⟩ tveka: stå och mena
Finita former | |
---|---|
menar | presens aktiv |
menas | presens passiv |
menade | preteritum aktiv |
menades | preteritum passiv |
mena | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att mena | infinitiv aktiv |
att menas | infinitiv passiv |
har/hade menat | supinum aktiv |
har/hade menats | supinum passiv |
Presens particip | |
menande | |
Perfekt particip | |
en menad + substantiv | |
ett menat + substantiv | |
den/det/de menade + substantiv | |
Övrig(a) form(er) | |
ment |