publicerad: 2015
oumbärlighet
o|um·bär·lig·het
substantiv
~en ~er oumbärlig
Singular | |
---|---|
en oumbärlighet | obestämd form |
en oumbärlighets | obestämd form genitiv |
oumbärligheten | bestämd form |
oumbärlighetens | bestämd form genitiv |
Plural | |
oumbärligheter | obestämd form |
oumbärligheters | obestämd form genitiv |
oumbärligheterna | bestämd form |
oumbärligheternas | bestämd form genitiv |