strålastråla
verb
~de ~t • sprida ljusstrålar; bestråla; se mycket glad ut: solen strålade; strålad mat; barnen strålade av lycka| Finita former |
|---|
| strålar | presens aktiv |
| strålas | presens passiv |
| strålade | preteritum aktiv |
| strålades | preteritum passiv |
| stråla | imperativ aktiv |
| Infinita former |
|---|
| att stråla | infinitiv aktiv |
| att strålas | infinitiv passiv |
| har/hade strålat | supinum aktiv |
| har/hade strålats | supinum passiv |
| Presens particip |
|---|
| strålande |
| Perfekt particip |
|---|
| en strålad + substantiv |
| ett strålat + substantiv |
| den/det/de strålade + substantiv |
stråla upp
• se gladare ut| Infinita former |
|---|
| att stråla upp | infinitiv aktiv |
| Presens particip |
|---|
| uppstrålande |
| Perfekt particip |
|---|
| en uppstrålad + substantiv |
| ett uppstrålat + substantiv |
| den/det/de uppstrålade + substantiv |
stråla ut
1 spridas i form av strålar: solen strålar ut el. utstrålar värme och ljus2 bildl.: hela hans person strålar ut el. vanl. utstrålar välvilja
