publicerad: 2015
stad
1stad
substantiv
~en el. vard. stan; pl. städer 1 större tätort2 endast i formen stad; ⟨åld.⟩ ställe, plats; tillflyktsort: ingen varaktig stad; var och en i sin stad – Alla sammansättn. med stads- hör till 1stad 1.
Singular | |
---|---|
en stad | obestämd form |
en stads | obestämd form genitiv |
staden (stan) | bestämd form |
stadens (stans) | bestämd form genitiv |
Plural | |
städer | obestämd form |
städers | obestämd form genitiv |
städerna | bestämd form |
städernas | bestämd form genitiv |
2stad
substantiv
~en ~er • kant på väv
Singular | |
---|---|
en stad | obestämd form |
en stads | obestämd form genitiv |
staden | bestämd form |
stadens | bestämd form genitiv |
Plural | |
stader | obestämd form |
staders | obestämd form genitiv |
staderna | bestämd form |
stadernas | bestämd form genitiv |