publicerad: 2015
topp
1topp
[tåp´]
substantiv
~en ~ar 1 högsta del; högsta nivå; toppen! ⟨vard.⟩ utmärkt!2 ett klädesplagg – Alla sammansättn. med topp- hör till 1topp 1.
Singular | |
---|---|
en topp | obestämd form |
en topps | obestämd form genitiv |
toppen | bestämd form |
toppens | bestämd form genitiv |
Plural | |
toppar | obestämd form |
toppars | obestämd form genitiv |
topparna | bestämd form |
topparnas | bestämd form genitiv |