publicerad: 2015
totalvägrare
tot·al|vägr·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. ‑vägrarna totalvägra
| Singular | |
|---|---|
| en totalvägrare | obestämd form |
| en totalvägrares | obestämd form genitiv |
| totalvägraren | bestämd form |
| totalvägrarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| totalvägrare | obestämd form |
| totalvägrares | obestämd form genitiv |
| totalvägrarna | bestämd form |
| totalvägrarnas | bestämd form genitiv |


