publicerad: 2015
uppbrytning
upp|bryt·ning
substantiv
~en ~ar • till bryta upp 1
Singular | |
---|---|
en uppbrytning | obestämd form |
en uppbrytnings | obestämd form genitiv |
uppbrytningen | bestämd form |
uppbrytningens | bestämd form genitiv |
Plural | |
uppbrytningar | obestämd form |
uppbrytningars | obestämd form genitiv |
uppbrytningarna | bestämd form |
uppbrytningarnas | bestämd form genitiv |